achromatic

tt rädda en hamster Utanför lägenhetens fönster ligger ett litet skogsparti. En liten påminnelse om det lugn och den tröst jag alltid funnit i naturen. Att sitta lutad mot ett träd och bara lyssna till ljuden runt omkring, eller springa snabbt och tyst, grenar som slår en i ansiktet när man tar sig igenom buskpartier bara för att komma ut i en solbelyst öppning bland träden. Balsam för en trasig själ. Plåster för de sår tårar kommer ifrån. En känsla av att vara en del av något större, något levande och vackert.

I min längtan efter samhörighet brukar jag äta vid köksfönstret med blicken riktad utåt, ibland finns där inget men ofta har jag besök av tättingar som letar mat i lövverket. Ekorrar rusar ibland förbi med uppretade skator i hasorna. Nere vid trädens fötter händer det att rådjur gör besök för att värma sig i solen och vid några enstaka tillfällen har även harar tittat förbi. Från mitt fönster fyra meter ovanför marken har jag tom sett skogsmöss kila runt i markvegetationen. Men i fredags morse såg jag något nytt. En råttstor, gulfärgad och pälsbeklädd liten gynnare. Första tanken var marsvin om än för litet, men en snabb titt med kikaren bekräftade att det var en förrymd guldhamster som sökte föda i höstkylan. Bara två vägar kunde ha lett den hit, antingen var det en rymling som försökte hitta hamstermat där ingen finns, eller så hade den släppts ut att klara sig själv av ägare som tröttnat på den. Det är tydligen något folk gör och med tanke på hur katter behandlas så borde jag inte vara förvånad, men jag kan ändå inte förstå hur man kan vara så utstuderat elak. Oavsett vad så har jag inget val. Jag kan inte låta den vara ensam ute i kylan utan ordentlig mat. Bara tanken får mig att må illa så jag lämnade min frukost och gav mig ut för att få tag på den.

Fredagens jakt var dock fruktlös. En klumpig människa är inget för en smidig hamster att undvika i snårig terräng och blixtsnabt ilade den iväg och in i ett hål i marken mellan stora stenar. Nosen kom ut några gånger i nyfikenhet och jag lyckades tom få tag på den, men rädd att hålla hårt som man är så ålade den sig enkelt ur greppet och rusade in i grottans säkerhet igen, där den beslutade sig att sova långt utom räckhåll för klumpiga människohänder. Fredagkvällen blev fortsatt jakt, nu med ett myggnät till hjälp, men hamstern syntes inte till. Lördagen blev en repetition av dagen innan där den lille snabbt tog sig in i en skreva där den sedan verkar ha somnat. Idag var jag inte längre ensam, grannskapets katter hade upptäckt att det fanns något intressant och ville vara med. Tre schasades bort. Kvällspatrulleringen blev tomhänt, dock hade utplacerad hamstermat försvunnit.

Och så kom dagens morgon. Genomsökning av skogen gav ingenting, och maten som lades ut igår var fortfarande orörd. Den hårda klumpen av ångest växte sig stor igen. Tänk om jag är för sen, om katterna hunnit före? Varför lyckades jag inte fånga den lille dagen innan? Nu kanske den söta, nyfikna lilla hamstern inte finns längre och allt är mitt fel. Vem är jag som inte ens kan skydda en hamster, som aldrig fått lära sig att katter är farliga. Bedrövad gick jag åter hem och obehaget stannade i mitt bröst. En sista tur ner var jag tvungen ta på kvällen. Ingen hamster i sikte, men nu hade maten försvunnit. Och någon hade grävt i det hål jag trodde den gjort sig ett bo i. Ingen klar bekräftelse och oron vill inte släppa, men ett lite hopp tändes åter. Kanske har jag ännu tid på mig att göra rätt. Imorgon bitti får jag ut igen och leta.

Egentligen är detta inte bra för mig. Jag blir så engagerad i den lilles väl och jag vill så gärna hjälpa, men ett olyckligt slut kommer jag inte må bra av. Samtidigt har jag inget val. Jag kan inte vända ryggen till ett litet djur som far illa. Kanske är jag en hycklare som äter kött samtidigt, men det bryr jag mig inte om just nu. Just nu vet jag bara att jag inte kan lämna min skyddsling att dö i vinterkylan, i en kattmun eller under ett bilhjul. Jag måste göra något. Måste rädda den till ett bättre liv med värme, mat och ompysslande. För om jag kan rädda en ensam liten hamster undan all världens mörka och onda, kanske jag en dag kan rädda mig själv.

Jag hoppas det...

Ensamhet räknas inte i antalet namn i telefonboken, eller hur många man känner på krogen. Det handlar i många fall om hur man värderar sig själv. Hur många man känner att man är värd att ringa vid midnatt en måndagskväll för att man måste få höra någon annans röst. Hur många man tror skulle kunna prata med en en liten stund tills det värsta bland ångest och svärta lagt sig. Man är inte ensam av att ha få sociala kontakter, man är ensam när man inte längre ser sig värd att behålla dem, inte längre ser sig älskad nog att någon ska orka hålla kvar i banden om man råkar dra lite i dem.

Ironin ligger tyvärr däri att även om man vet att det finns sådan personer i ens närhet, även när de sagt det till en, så försvinner den vissheten så lätt när det mörka kommer krypande. Man tappar tron på sig själv, sin förmåga att ta sig vidare och förlorar tron på att någon skulle kunna bry sig om en. Reducerad till någon som bara är ivägen och stjäl andras luft kan man inte inte annat än att repetera mantrat; "Vem kan älska någon som inte älskar sig själv". Värre laddning skitsnack finns inte bland svenska uttryck. Det finns många som fortfarande bryr sig

Sakta återkommer normaltillståndet, världen börjar åter se rimlig ut och hinder sänks till en överkommlig nivå. Där, med klart huvud lovar man sig själv att inte glömma nästa gång. Att minnas att det finns nära att ringa, men på något sätt verkar det inte fastna.


Det ligger en skillnad mellan de två.

omtänksamma ord och hundnosar kan göra mer gott än man tror

Jag vill inte vara ensam ikväll
men för mig finns inget val

Spenderade dagen på jobbet, men huvudet fanns inte med. Pratade och skrattade men hjärtat var inte där. Korta ögonblick av triumf över att jag funnit något nytt övergår snabbt med insikten att det innebär en omstart av så mycket jag inte har tid med. Flyttar filer, sorterar, diskuterar. Opponerar mig mot gamla konvensioner och har rätt, men känner inga framsteg. För varje steg fram tas alltid två åter, allt medan tiden oböjligt pressar mig mot dess kant. Ser en kortfilm om det som var menat men inte blev och slängs in i förlorade känslor. Det jag önskat, men aldrig vågade ta. Söker godis till tröst, men inte ens chokladen tilltalar längre. Av sötman känner jag inget, bara den bittra eftersmaken av ångest och otillräcklighet är kvar.

Längtar så att få ligga med huvudet i någons knä. fingrar som sakta rör sig över håret, en mjuk röst som intygar att allt kommer bli bra. Längtar så efter att vaggas till ro, omhuldad av det vackra.

Jag vill verkligen inte vara ensam ikväll.
men för mig finns inget annat val

De senaste tre åren har min sömn pendlat fram och tillbaka. Ibland har jag varit utslagen 10-11 timmar per natt, andra gånger har jag knaprat sömnpiller för att slippa ligga vaken hela natten igenom. Korta perioder har jag sovit normalt. kunnat lägga mig på kvällen och vakna på morgonen för att sedan vara vaken och aktiv under hela dagen. För ca två veckor sedan var det så dags för ytterligare en dosjustering för att ev mota bort några mindre trevliga bieffekter, och som följd revs sömnen upp igen. Svårt att sova på natten, Ruskigt svårt att sova på morgonen. Och under hela dagen är jag mer eller mindre utkörd. Idag tog jag mig ur sängen vid åtta efter att ha gett upp tanken på mera sömn, åt frukost, duschade och satte mig att jobba, bara för att däcka vid elvatiden och sova oroligt i en timma. Upp igen, dricka kaffe, försöka jobba och sedan vid sju-åtta åter igen lägga ner och halvsova en timma.

Och nu. Vaken. Trött, och kommer inte kunna sova.
Sömntabletterna vil jag inte ta. det blir så jobbigt dagen efter.

Jag längtar så efter en normalisering. Att saker ska bli förutsägbara. Hade jag alltid varit såhär trött hade en sjukskrivning kanske passat, men som det nu är så är det liksom ingen idee. Det kommer och går från dag till dag och varje gång vi petar i medicineringen så händer nåt nytt. Jag vill så gärna tro att det är övergående, och på sätt och vis är det ju också det. Det jag känner nu kommer jag inte känna nästa månad. Men jag hade gärna varit som jag var förut. För tio år sedan. När man var trött av goda själ och kunde hålla sig vaken när man behövde det.

Tro jag var på väg någonstans med detta i början, men en trött hjärna tappat så lätt tråden.. Återstår gör nog bara att önska sig själv en god natt, kura ihop under duntäcket och hoppas på det bästa.