det där med ensamhet
Ironin ligger tyvärr däri att även om man vet att det finns sådan personer i ens närhet, även när de sagt det till en, så försvinner den vissheten så lätt när det mörka kommer krypande. Man tappar tron på sig själv, sin förmåga att ta sig vidare och förlorar tron på att någon skulle kunna bry sig om en. Reducerad till någon som bara är ivägen och stjäl andras luft kan man inte inte annat än att repetera mantrat; "Vem kan älska någon som inte älskar sig själv". Värre laddning skitsnack finns inte bland svenska uttryck. Det finns många som fortfarande bryr sig
Sakta återkommer normaltillståndet, världen börjar åter se rimlig ut och hinder sänks till en överkommlig nivå. Där, med klart huvud lovar man sig själv att inte glömma nästa gång. Att minnas att det finns nära att ringa, men på något sätt verkar det inte fastna.
jag känner mig ensam för att jag har en depression
Det ligger en skillnad mellan de två.
Du uttrycker dig så väl, och jag har inser att det är inbilskt av mig att ens ta ordet ensamhet i min mun. Vad vet jag egentligen? Men försök bibehålla i minnet att ringa den som du nu finner ditt förtroende värdig när det är som värst.
Min vän som hamnade i liknande situation bad om ursäkt för att hon ringde och störde på alla dygnets timmar, men vad är vänner till för? Och egoistiskt som det låter (och vi människor är i grunden egoistiska eller hur?), så känns det alltid bra att hjälpa en annan, att känna sig behövd. Utnyttja detta, även om det är svårt och faller i glömska när du som mest behöver det.
Och du...flickor känner till pojkars känsliga egon och låter dom vinna. Och fuska?? V-e-m skulle göra något sådant i Sega rally? Inte jag i varje fall, jag är mästaren!
