achromatic

De senaste tre åren har min sömn pendlat fram och tillbaka. Ibland har jag varit utslagen 10-11 timmar per natt, andra gånger har jag knaprat sömnpiller för att slippa ligga vaken hela natten igenom. Korta perioder har jag sovit normalt. kunnat lägga mig på kvällen och vakna på morgonen för att sedan vara vaken och aktiv under hela dagen. För ca två veckor sedan var det så dags för ytterligare en dosjustering för att ev mota bort några mindre trevliga bieffekter, och som följd revs sömnen upp igen. Svårt att sova på natten, Ruskigt svårt att sova på morgonen. Och under hela dagen är jag mer eller mindre utkörd. Idag tog jag mig ur sängen vid åtta efter att ha gett upp tanken på mera sömn, åt frukost, duschade och satte mig att jobba, bara för att däcka vid elvatiden och sova oroligt i en timma. Upp igen, dricka kaffe, försöka jobba och sedan vid sju-åtta åter igen lägga ner och halvsova en timma.

Och nu. Vaken. Trött, och kommer inte kunna sova.
Sömntabletterna vil jag inte ta. det blir så jobbigt dagen efter.

Jag längtar så efter en normalisering. Att saker ska bli förutsägbara. Hade jag alltid varit såhär trött hade en sjukskrivning kanske passat, men som det nu är så är det liksom ingen idee. Det kommer och går från dag till dag och varje gång vi petar i medicineringen så händer nåt nytt. Jag vill så gärna tro att det är övergående, och på sätt och vis är det ju också det. Det jag känner nu kommer jag inte känna nästa månad. Men jag hade gärna varit som jag var förut. För tio år sedan. När man var trött av goda själ och kunde hålla sig vaken när man behövde det.

Tro jag var på väg någonstans med detta i början, men en trött hjärna tappat så lätt tråden.. Återstår gör nog bara att önska sig själv en god natt, kura ihop under duntäcket och hoppas på det bästa.