achromatic

Det kan vända så snabbt.

Kom hem, diskade upp en aning och fixade lite mat. Mkaroner, korv och en ostsås. Fantastic 4 på tv, så talrkien ställdes framför den. Bara ketchupen som saknades, hämtade den ur kylen och kom halvägs till maten när energin plötsligt försvann.

Sittande på skrivbordsstolen, kramandes ketchupflaskan åsåg jag maten kallna.
energilös, ointresserad, tom.



Men det är väl vad som följer på ett par bra dagar i rad.

Jag vet inte vad det är med mig idag. känner mig dum, nästan förvirrad. Någonting är annorlunda men jag vet inte va och jag saknar så, men vet inte vem. ingenting fungerar just nu.

Försökte jobba under dagen, skriva ihop det sista på en rapport så jag äntligen blir klar. Jag vill göra det klart, men det vill sig bara inte. kan inte förmå mig till något och fastnar vid nätet, denna drog som i likhet med alla andra lovar dig allt, men tar bara av dig. Stjäl den värdefulla tid som kunnat ägnas åt något konstruktivt, lurar en att tro att något finns där ute. Att lyckan göms bakom söta igelkottar på youtube, men där finns ingenting av egentligt värda.

Men ändå sitter jag där.går fram ochh tilbaka mellan olika sidor, olika comunities i en falsk förhoppning att kanske någon ska finnas där. En ack så kort kontakt med en annan människa som kanske kan bekräfta att jag kanske betyder något. men där är det sista stället att leta. Ingenstans kan ens själförtroende förstöras så snabbt som på nätet där tusen efter tusen människor finns och nya kontakte vore så lätt att skaffa. Istället visar det sig bara var en plats däe man snabbt kan ignoreras av så många fler än i verkligheten..så många fler som är ointresserade. hur mycket jag än vill därifrån, finns så få alternativ.

Gamla vänner har flyttat, håller parmiddagar i sina villor, föder barn och går på danskurser. En enkel videokväll har förvandlats till en organisatorisk mardröm med fasta scheman som måste ändras i. Gamla flickvänner gör samma sak, har relationer och är lyckliga. tänker på en framtid jag inte längre har en plats i och hur mycket man än skulle skulle fortsätta vara vänner, orkar jag inte vara den enda som försöker. Orkar inte påminnas om att de jag förlorat inte längre ägnar mig några tankar. Så jag sitter kvar vid datorn i hopp om att det där lilla meddelandet, som inte kommer, ändå ska dyka upp. Från någon som kan tänka sig dela ett par ord.

Ger upp och gräver fram ett gammalt spel. drar igång det och hoppar in, för att inse att jag inte riktigt hänger med. Även om jag vet vad som händer, så kan jag inte förstå det fullt ut. Alla regler verkar anorlunda mot vad de en gång var, kontrollerna bakofram. Jag inser att jag inte reagerar på det jag borde och en välbekant känsla smyger över mig. Samma som i somras. Känslan av att bara titta på utan att delta. Känslan av att inte längre kunna kontrollera vad som sker, att det jag ser inte gått genom mina ögon och att det jag gör inte riktigt är gjort av mig. Att det inte riktigt är verkligt, inte det i spelet, men inte heller jag. Jag stänger av datorn och blundar hårt. händerna kommer tillbaka och är åter mina, men kvar ligger en misstro ett litet korn av tvekan om att jag verkligen är vaken. Att detta är verkligheten. och jag önskar att någon kunde hålla i mig, ett hårt grepp, och försäkra mig om att jag verkligen är här.övertyga mig. se mig.

så jag söker på nätet efter ingenting. och skriver osammanhängande texter om än mindre. ritar cirklar på papper för att pennan inte vill annat och hoppas att morgondagen är bättre.

Jag lever. Fortfarande.

men inte mycket blir skrivet.
Har några inlägg halvskrivna, ytterligare några i huvudet men inget är färdigställt. Någonstans på vägen förlorar jag intresset. Det som under dagar varit det enda som nött mitt sinne känns plötsligt inte längre aktuellt. Orden ser meningslösa ut och för varje ny bokstav som läggs till texten, förlorar den sakta sit värde.

Det känns som vore det år sedan jag skrev sist, eller om det var dagar? Tid spelar mig inte någon roll.


för min egen skull måste jag komma ur detta som jag hamnat i. Göra saker, slutföra saker. Skriva, arbeta, laga mat, städa...
För helt olikt kvicksand, måste jag kämpa för att bryta mig loss från den sirap jag ställt mig i.

Tashmira säger snälla saker om vad jag skriver.
Som svar på en kedjebrevsutmärkelse nämde hon några av de bloggar hon själv läser, och skrev:

"Achromatic - Naken, utlämnande och så välskriven. Uppdateras inte så ofta, men biter sig fast. "

Fina ord som värmer lite en kall decembernatt som denna, även om jag ler lite snett över ordet 'välskriven'. Medan jag älskar språkets oändliga variation och faschineras över hur en ack så liten ändring kan ge orden en ny mening, har jag aldrig riktigt fått det att gå min väg. Det känns ständigt som om något saknas, något utöver stavningskontroll och en vanlig hederlig genomläsning alltså. Men det hör till min natur att aldrig vara nöjd med vad jag presterar.

Men ändå, trots att jag påbörjade detta mest för min egen skull så finner jag en viss tröst i att veta att någon uppskattar det jag gör, ett sällskap som tar sig tid att lyssna och delta i en liten del av mitt liv. Tashmira själv har en helt annan karaktär på sin blog. Med uppdateringar ibland flera gånger samma dag, till stor del om vad som händer i stunden, brukar innehållet tunnas ut för de flesta, men Tash håller mig ändå kvar. Enstaka inlägg handlar om vardagens triviala saker som att hinna med träningen, bilebekymmer, katter och jordgubbsmössor, men  mellan inläggen står att läsa historien om två människor som, inte helt självklart, tagit stegen först mot samboende och nu kanske ett giftemål. Där finns snedsteg, oro och impulsköp av leksaker, liksom lyckan över utprovande av bröllopskläder. Och framförallt de självinsikter som allt detta ger.

En annan vars liv jag noga följer är Galatheas. En av de vackraste människor jag träffat, från hjärtat och ut. Hennes tankar, oro, rädsla och omtänksamhet ryms alla på hennes sida, och jag väntar på varje ny uppdatering även om många gör ont att läsa. Orden dansar ljudlöst och vasst, likt knivar i mörkret, för att stundtals tända till och lysa med bländande sken. En melankolisk poesi om en själs jakt efter styrkan att kasta oket från sina axlar. utelämnande och ärligt.

Det finns även andra jag läser ibland som Soraya som imponerar med sitt engagemang, sin kunskap och sitt varma skratt, eller den serietecknande Malins liv för hennes kontrasterande livssyn, men de är mer av tidsfördriv.
 De är inte viktiga för mig som Gallis eller Tash.

Medan jag inte varit så intresserad av bloggar tidigare, finns nu två som jag följer. Kanske finns plats för någon mer senare, men det får framtiden utvisa. Kvantiteten är inte lika viktig som kvaliteten.

Om jag lägger mig nu är jag rädd att jag inte kommer vakna igen.
nånsin.

och det skulle vara en sån befrielse

slippa det jag måste vakna till.
det jag måste vakna som.

Stress. Massor att göra på jobbet, massor att skriva på jobbet och min deadline kommer allt närmare. Samtidigt finns det tankar jag vill sätta i ord. Mina egna tankar om livet och det jag ser runt om kring. Titlarna är redan klara innehållet likaså, men jag har inte tid att låta fingrarna ge dem uttryck.

Bara titlarna hinner jag med idag. Som en påminnelse till mig själv att en dag skriva dem.

Natttåg till Norrland
Stugan vid skogsbrynet
Insikt (som utlovades i förra inlägget)
Vardagshjältar del I och II
Flickan med blå toffs
Tiger och Kråka
Generation ipod

Men till jul är jag antingen uppgiven och arbetslös eller utmattad och arbetslös. Då kanske orden orkar.

tt rädda en hamster Utanför lägenhetens fönster ligger ett litet skogsparti. En liten påminnelse om det lugn och den tröst jag alltid funnit i naturen. Att sitta lutad mot ett träd och bara lyssna till ljuden runt omkring, eller springa snabbt och tyst, grenar som slår en i ansiktet när man tar sig igenom buskpartier bara för att komma ut i en solbelyst öppning bland träden. Balsam för en trasig själ. Plåster för de sår tårar kommer ifrån. En känsla av att vara en del av något större, något levande och vackert.

I min längtan efter samhörighet brukar jag äta vid köksfönstret med blicken riktad utåt, ibland finns där inget men ofta har jag besök av tättingar som letar mat i lövverket. Ekorrar rusar ibland förbi med uppretade skator i hasorna. Nere vid trädens fötter händer det att rådjur gör besök för att värma sig i solen och vid några enstaka tillfällen har även harar tittat förbi. Från mitt fönster fyra meter ovanför marken har jag tom sett skogsmöss kila runt i markvegetationen. Men i fredags morse såg jag något nytt. En råttstor, gulfärgad och pälsbeklädd liten gynnare. Första tanken var marsvin om än för litet, men en snabb titt med kikaren bekräftade att det var en förrymd guldhamster som sökte föda i höstkylan. Bara två vägar kunde ha lett den hit, antingen var det en rymling som försökte hitta hamstermat där ingen finns, eller så hade den släppts ut att klara sig själv av ägare som tröttnat på den. Det är tydligen något folk gör och med tanke på hur katter behandlas så borde jag inte vara förvånad, men jag kan ändå inte förstå hur man kan vara så utstuderat elak. Oavsett vad så har jag inget val. Jag kan inte låta den vara ensam ute i kylan utan ordentlig mat. Bara tanken får mig att må illa så jag lämnade min frukost och gav mig ut för att få tag på den.

Fredagens jakt var dock fruktlös. En klumpig människa är inget för en smidig hamster att undvika i snårig terräng och blixtsnabt ilade den iväg och in i ett hål i marken mellan stora stenar. Nosen kom ut några gånger i nyfikenhet och jag lyckades tom få tag på den, men rädd att hålla hårt som man är så ålade den sig enkelt ur greppet och rusade in i grottans säkerhet igen, där den beslutade sig att sova långt utom räckhåll för klumpiga människohänder. Fredagkvällen blev fortsatt jakt, nu med ett myggnät till hjälp, men hamstern syntes inte till. Lördagen blev en repetition av dagen innan där den lille snabbt tog sig in i en skreva där den sedan verkar ha somnat. Idag var jag inte längre ensam, grannskapets katter hade upptäckt att det fanns något intressant och ville vara med. Tre schasades bort. Kvällspatrulleringen blev tomhänt, dock hade utplacerad hamstermat försvunnit.

Och så kom dagens morgon. Genomsökning av skogen gav ingenting, och maten som lades ut igår var fortfarande orörd. Den hårda klumpen av ångest växte sig stor igen. Tänk om jag är för sen, om katterna hunnit före? Varför lyckades jag inte fånga den lille dagen innan? Nu kanske den söta, nyfikna lilla hamstern inte finns längre och allt är mitt fel. Vem är jag som inte ens kan skydda en hamster, som aldrig fått lära sig att katter är farliga. Bedrövad gick jag åter hem och obehaget stannade i mitt bröst. En sista tur ner var jag tvungen ta på kvällen. Ingen hamster i sikte, men nu hade maten försvunnit. Och någon hade grävt i det hål jag trodde den gjort sig ett bo i. Ingen klar bekräftelse och oron vill inte släppa, men ett lite hopp tändes åter. Kanske har jag ännu tid på mig att göra rätt. Imorgon bitti får jag ut igen och leta.

Egentligen är detta inte bra för mig. Jag blir så engagerad i den lilles väl och jag vill så gärna hjälpa, men ett olyckligt slut kommer jag inte må bra av. Samtidigt har jag inget val. Jag kan inte vända ryggen till ett litet djur som far illa. Kanske är jag en hycklare som äter kött samtidigt, men det bryr jag mig inte om just nu. Just nu vet jag bara att jag inte kan lämna min skyddsling att dö i vinterkylan, i en kattmun eller under ett bilhjul. Jag måste göra något. Måste rädda den till ett bättre liv med värme, mat och ompysslande. För om jag kan rädda en ensam liten hamster undan all världens mörka och onda, kanske jag en dag kan rädda mig själv.

Jag hoppas det...

Ensamhet räknas inte i antalet namn i telefonboken, eller hur många man känner på krogen. Det handlar i många fall om hur man värderar sig själv. Hur många man känner att man är värd att ringa vid midnatt en måndagskväll för att man måste få höra någon annans röst. Hur många man tror skulle kunna prata med en en liten stund tills det värsta bland ångest och svärta lagt sig. Man är inte ensam av att ha få sociala kontakter, man är ensam när man inte längre ser sig värd att behålla dem, inte längre ser sig älskad nog att någon ska orka hålla kvar i banden om man råkar dra lite i dem.

Ironin ligger tyvärr däri att även om man vet att det finns sådan personer i ens närhet, även när de sagt det till en, så försvinner den vissheten så lätt när det mörka kommer krypande. Man tappar tron på sig själv, sin förmåga att ta sig vidare och förlorar tron på att någon skulle kunna bry sig om en. Reducerad till någon som bara är ivägen och stjäl andras luft kan man inte inte annat än att repetera mantrat; "Vem kan älska någon som inte älskar sig själv". Värre laddning skitsnack finns inte bland svenska uttryck. Det finns många som fortfarande bryr sig

Sakta återkommer normaltillståndet, världen börjar åter se rimlig ut och hinder sänks till en överkommlig nivå. Där, med klart huvud lovar man sig själv att inte glömma nästa gång. Att minnas att det finns nära att ringa, men på något sätt verkar det inte fastna.


Det ligger en skillnad mellan de två.

omtänksamma ord och hundnosar kan göra mer gott än man tror

Jag vill inte vara ensam ikväll
men för mig finns inget val

Spenderade dagen på jobbet, men huvudet fanns inte med. Pratade och skrattade men hjärtat var inte där. Korta ögonblick av triumf över att jag funnit något nytt övergår snabbt med insikten att det innebär en omstart av så mycket jag inte har tid med. Flyttar filer, sorterar, diskuterar. Opponerar mig mot gamla konvensioner och har rätt, men känner inga framsteg. För varje steg fram tas alltid två åter, allt medan tiden oböjligt pressar mig mot dess kant. Ser en kortfilm om det som var menat men inte blev och slängs in i förlorade känslor. Det jag önskat, men aldrig vågade ta. Söker godis till tröst, men inte ens chokladen tilltalar längre. Av sötman känner jag inget, bara den bittra eftersmaken av ångest och otillräcklighet är kvar.

Längtar så att få ligga med huvudet i någons knä. fingrar som sakta rör sig över håret, en mjuk röst som intygar att allt kommer bli bra. Längtar så efter att vaggas till ro, omhuldad av det vackra.

Jag vill verkligen inte vara ensam ikväll.
men för mig finns inget annat val

De senaste tre åren har min sömn pendlat fram och tillbaka. Ibland har jag varit utslagen 10-11 timmar per natt, andra gånger har jag knaprat sömnpiller för att slippa ligga vaken hela natten igenom. Korta perioder har jag sovit normalt. kunnat lägga mig på kvällen och vakna på morgonen för att sedan vara vaken och aktiv under hela dagen. För ca två veckor sedan var det så dags för ytterligare en dosjustering för att ev mota bort några mindre trevliga bieffekter, och som följd revs sömnen upp igen. Svårt att sova på natten, Ruskigt svårt att sova på morgonen. Och under hela dagen är jag mer eller mindre utkörd. Idag tog jag mig ur sängen vid åtta efter att ha gett upp tanken på mera sömn, åt frukost, duschade och satte mig att jobba, bara för att däcka vid elvatiden och sova oroligt i en timma. Upp igen, dricka kaffe, försöka jobba och sedan vid sju-åtta åter igen lägga ner och halvsova en timma.

Och nu. Vaken. Trött, och kommer inte kunna sova.
Sömntabletterna vil jag inte ta. det blir så jobbigt dagen efter.

Jag längtar så efter en normalisering. Att saker ska bli förutsägbara. Hade jag alltid varit såhär trött hade en sjukskrivning kanske passat, men som det nu är så är det liksom ingen idee. Det kommer och går från dag till dag och varje gång vi petar i medicineringen så händer nåt nytt. Jag vill så gärna tro att det är övergående, och på sätt och vis är det ju också det. Det jag känner nu kommer jag inte känna nästa månad. Men jag hade gärna varit som jag var förut. För tio år sedan. När man var trött av goda själ och kunde hålla sig vaken när man behövde det.

Tro jag var på väg någonstans med detta i början, men en trött hjärna tappat så lätt tråden.. Återstår gör nog bara att önska sig själv en god natt, kura ihop under duntäcket och hoppas på det bästa.

Egentiligen var achromatic tänkt att vara min llla hemlighet. En sida där jag kan tömma ut mina allra jobbigaste tankar utan rädsla för vad andra ska tycka. Således beslutade att inte låta någon jag känner få veta något om detta. Ibland får man bita sig i tungan för att inte försäga sig. Plötsligt sliter sig några ord om hur blogg.se fungerar, möjligheten att ändra i mallar. "Men hur vet du det? Har du en blogg där?" "-Nae... jag bara... ehum... en kompis som... eh...". Så byter man raskt ämne för att slippa avslöjas. Jag vill inte behöva ta andras känslor och oro i betraktelse när jag skriver här utan bara skriva för mig själv. Skulle någon sedan råka trilla förbi och läsa lite, kanske finna något av värde här så skulle väl det kunna vara något av en bonus. Det  var tanken i alla fall.

Men statistikdjävulen satte snabbt klorna i mig. Snabbt blev jag beroende av blogg.se:s besöksräknar funktion, och kort därpå lade jag in ytterligare en räknare som samlar ännu mera information. "Bara på skoj skull", försökte jag säga till mig själv. Men jag vill se besökarantalet öka. Jag vill att andra ska läsa och uppskatta det jag skriver. Jag vill få förstående kommentarer och länkar till mina ord och jag vill få min bekräftelse! Bekräftelse i form av ständigt stigande besökarsiffror. Och det blir det ju inte om man håller sig hemlig.

Så nu lurar jag mig själv att jag genom att avslöja min existens för några få, utvalda, som jag inte riskerar behöva förklara mig inför. Jag lurar mig själv att jag egentligen inte berättar för någon, så länge det inte är någon jag träffat. Och jag bedrar mig själv genom att uppmuntra mantrat att jag inte bryr mig om hur många som läser här, jag skriver ju bara för min egen skull, Right?

Men jag kanske bara ska skaka av mig mina motsägelsefulla känslor över mitt bloggande här, acceptera att jag har ett behov att synas, uppskattas bli klappad på huvudet och få höra hur duktig och bra jag är. Låta mig få fortsätta berätta om mitt bloggande för de utvalda, och samtidigt försöka sätta mitt eget värde på andra sätt än en web-räknare. Jag ska tillåta mig vara motsägelsefull, utan att känna skuld.


så säg hur duktig jag är. ge mig kakor och klapp på huvudet.
trots att jag försöker låtsas att jag inte bryr mig när bekräftelserna uteblir.

Det skulle ju bli en bra dag idag.
Jag skulle ju bli färdig med en modell till jobbet och ha diskussionsunderlag klart till på måndag.
Jag skulle ju äta glass och koppla av.
Jag skulle ju ta min nybesiktigade hoj ut och träffa vänner.
Jag skulle ju äta chips och läppja kall lättöl på verandan.
Jag skulle ju slippa ångesten och otillräcklighetskänslorna.

Och istället blev det såhär.

allt såg ju så ljust ut igår

Jag var på väg någonstans i mitt förra inlägg, men i slutet tappade jag visst tråden. Tappade framförallt orden och det jag ville att de skulle bära. Saknad var det. Saknad och längtan.

Som det förstås i mitt inlägg så är jag singel och har så varit under en tid, men det är inte det saknaden handlar om. Jag har inte det behovet jag ser hos andra, att alltid tillhöra något, att alltid vara två. Inte för att jag inte tycker om sällskap för det gör jag. Få saker går upp mot att hitta någon som man lika lätt kan tala med om ens allra djupaste hemligheter som de allra minsta av små saker. Och kanske till och med kunna dela tystnaden med. Men jag vet att jag kan leva utan det, hela mitt liv har jag stått på egna ben. 'Ensam är stark' har jag intalat mig, även om jag vetat att man vinner på att sänka guarden någon gång och låta någon annan se innanför den rustning jag bär. Det är starkt att våga vara svag. Och jag försöker nå dit.

En av mina vänner är inkapabel att vara singel. Jag har inte förstått hur det går till, men inte ens när han vid ett tillfälle bestämt sig för att "hitta sig själv" efter viss personlig turbulens klarade han av mer än två månader som singel innan han var två igen. Tidigare trodde jag att det bara var att han är såpass charmig som ledde till att töser slängde sig över honom, men jag har börjat sed det med nya ögon. Mer och mer har jag förstått att vi är väldigt olika varandra. Där han lätt får kontakt med nya människor och naturligt kan umgås med kvinnor är jag sluten och tyst. Stammande och livrädd att säga fel saker. Och där jag betraktar ensamheten som ett normaltillstånd, ibland avbruten av en stund sällskap, har han svårt att stå själv utan att vara definierad genom ett förhållande. Den insikten förvånar mig. Hur kan någon som har så lätt att hitta sällskap vara så rädd för att vara ensam?

Men ändå. Ibland kommer det över mig, saknaden. Ett tomt hål i bröstkorgen som behöver fyllas. Ibland är det bara stort som ett gruskorn, om än med vassa kanter, men andra gånger fyller tomheten mitt bröst. Pressar undan lungorna gör det svårt att andas. Den intensiva känslan av att någonting saknas.

Ibland inbillar jag mig att det är sällskap, bara jag haft någon här så skulle det varit bättre. En strykning över pannan, en tår som inte är min. Egentligen vet jag att det inte är så, det är inte hennes frånvaro som orsakar smärtan. Det är något jag tappat utan att jag märkte det. Något som var en del av mig.
Jag hoppas en dag kunna hitta det igen.
 En dag kanske jag är hel igen.

en dag

Under sommaren har en ny känsla sakta smugit sig på mig. I början en nästan omärkbar yrsel, ungefär som när man ställer sig upp för snabbt. Och det var som sådant jag tolkade det. Ett lite för lågt blodtryck orsakat av ändringar i min dagliga pillerrutin. Med tiden växte den till sig. jag kände mig dum och seg. Tankarna ville inte riktigt hänga ihop som de gjorde förr. Darrande händer och dimmiga ögon. Återigen sådant jag sett förut, men denna gång i form av blodsockerfall. Inget att bry sig om.

Och så en lördag för två veckor sedan fann jag mig i ett villaområde jag aldrig varit i förut.med kamera i handen. Stirrade på kameran och visste att något var fel. Stirrade på handen som höll i den och den var inte min. Kunde inte vara. inte heller armen, bröstkorg eller ben var mina, på något sätt tillhörde inte längre mig. Och jag var någon annan stans. genom en dröm gick jag och försökte övertyga mig om att det var på riktigt, att det inte kunde hända. Kämpade för att hålla mig kvar, kämpade mot tårar av skräck. Hade jag överdoserat något? hade något hänt mig? skulle jag ringa på närmaste dörr och be dem köra mig till akuten? Ingenting stämde längre och jag var inte där.

Några timmar senare hade det lugnat sig, men känslan av overklighet har aldrig riktigt försvunnit sedan dess. Jag går nu dagligen runt i något som käns som ett dåligt rus. Ibland är det bättre, ibland vågar jag knappt cykla. Men det värsta är nog att tankarna inte vill stanna kvar längre, att jag inte längre kan få ner dem i ord. Jag har tre-fyra små texter som bara väntar på att få bli skrivna och lästa, men innan jag hinner till datorn flyr orden och kvar blir bara ett ingenting.

Och där är jag nu. i kamp med orden. I kamp mot overkligheten.
Och i allt detta känner jag en sådan intensiv saknad.
om jag bara visste efter vad.

Ibland tror jag att det är en flickas andetag., armar runt min hals, ett hjärtslag bort från mig. någon som kan övertyga mig om att jag finns. på riktigt.


och nu tog sömnmedlet vid...