achromatic

tt rädda en hamster Utanför lägenhetens fönster ligger ett litet skogsparti. En liten påminnelse om det lugn och den tröst jag alltid funnit i naturen. Att sitta lutad mot ett träd och bara lyssna till ljuden runt omkring, eller springa snabbt och tyst, grenar som slår en i ansiktet när man tar sig igenom buskpartier bara för att komma ut i en solbelyst öppning bland träden. Balsam för en trasig själ. Plåster för de sår tårar kommer ifrån. En känsla av att vara en del av något större, något levande och vackert.

I min längtan efter samhörighet brukar jag äta vid köksfönstret med blicken riktad utåt, ibland finns där inget men ofta har jag besök av tättingar som letar mat i lövverket. Ekorrar rusar ibland förbi med uppretade skator i hasorna. Nere vid trädens fötter händer det att rådjur gör besök för att värma sig i solen och vid några enstaka tillfällen har även harar tittat förbi. Från mitt fönster fyra meter ovanför marken har jag tom sett skogsmöss kila runt i markvegetationen. Men i fredags morse såg jag något nytt. En råttstor, gulfärgad och pälsbeklädd liten gynnare. Första tanken var marsvin om än för litet, men en snabb titt med kikaren bekräftade att det var en förrymd guldhamster som sökte föda i höstkylan. Bara två vägar kunde ha lett den hit, antingen var det en rymling som försökte hitta hamstermat där ingen finns, eller så hade den släppts ut att klara sig själv av ägare som tröttnat på den. Det är tydligen något folk gör och med tanke på hur katter behandlas så borde jag inte vara förvånad, men jag kan ändå inte förstå hur man kan vara så utstuderat elak. Oavsett vad så har jag inget val. Jag kan inte låta den vara ensam ute i kylan utan ordentlig mat. Bara tanken får mig att må illa så jag lämnade min frukost och gav mig ut för att få tag på den.

Fredagens jakt var dock fruktlös. En klumpig människa är inget för en smidig hamster att undvika i snårig terräng och blixtsnabt ilade den iväg och in i ett hål i marken mellan stora stenar. Nosen kom ut några gånger i nyfikenhet och jag lyckades tom få tag på den, men rädd att hålla hårt som man är så ålade den sig enkelt ur greppet och rusade in i grottans säkerhet igen, där den beslutade sig att sova långt utom räckhåll för klumpiga människohänder. Fredagkvällen blev fortsatt jakt, nu med ett myggnät till hjälp, men hamstern syntes inte till. Lördagen blev en repetition av dagen innan där den lille snabbt tog sig in i en skreva där den sedan verkar ha somnat. Idag var jag inte längre ensam, grannskapets katter hade upptäckt att det fanns något intressant och ville vara med. Tre schasades bort. Kvällspatrulleringen blev tomhänt, dock hade utplacerad hamstermat försvunnit.

Och så kom dagens morgon. Genomsökning av skogen gav ingenting, och maten som lades ut igår var fortfarande orörd. Den hårda klumpen av ångest växte sig stor igen. Tänk om jag är för sen, om katterna hunnit före? Varför lyckades jag inte fånga den lille dagen innan? Nu kanske den söta, nyfikna lilla hamstern inte finns längre och allt är mitt fel. Vem är jag som inte ens kan skydda en hamster, som aldrig fått lära sig att katter är farliga. Bedrövad gick jag åter hem och obehaget stannade i mitt bröst. En sista tur ner var jag tvungen ta på kvällen. Ingen hamster i sikte, men nu hade maten försvunnit. Och någon hade grävt i det hål jag trodde den gjort sig ett bo i. Ingen klar bekräftelse och oron vill inte släppa, men ett lite hopp tändes åter. Kanske har jag ännu tid på mig att göra rätt. Imorgon bitti får jag ut igen och leta.

Egentligen är detta inte bra för mig. Jag blir så engagerad i den lilles väl och jag vill så gärna hjälpa, men ett olyckligt slut kommer jag inte må bra av. Samtidigt har jag inget val. Jag kan inte vända ryggen till ett litet djur som far illa. Kanske är jag en hycklare som äter kött samtidigt, men det bryr jag mig inte om just nu. Just nu vet jag bara att jag inte kan lämna min skyddsling att dö i vinterkylan, i en kattmun eller under ett bilhjul. Jag måste göra något. Måste rädda den till ett bättre liv med värme, mat och ompysslande. För om jag kan rädda en ensam liten hamster undan all världens mörka och onda, kanske jag en dag kan rädda mig själv.

Jag hoppas det...