achromatic

Den sida du ser framför dig började något in medias res. Plötsligt slängs du som läsare in mitt i något som kanske inte verkar så sammanhängande. Visserligen startade jag bloggen med en lika kortfattad som kryptisk förklaring av dess namn, men den lämnar mycket i övrigt att önska. Vem är Tigern bakom bloggen. Vad vill han skriva här? Och varför allt detta gråa?

Det är alltså jag som är tiger. En anonym persona i den elektroniska malströmmen av information vi aldrig bett om att få oss tillsänd. Jag har inga illusioner om vad detta kommer utvecklas till. Det finns nog ingen berömelse att hämta här, och defenetivt inga anonnsintäkter. Det enda jag hoppas att denna blog skall erbjuda är en liten nödventil, kanske inte att de minskar trycket i någon större utsträckning, men tillräckligt för att jag ska kunna hålla ihop en liten stund till. Jag skriver för mig, men du får läsa och delta. Exakt vilken form mina inlägg kommer ta får vi låta utkristallisera sig med tiden, men antagligen blir det en blandning av det som redan finns här, ibland längre, ibland kortare texter, utblandat foto eller illustrationer. Alla av min egen skapelse.

Det centrala temat kommer dock, som titeln ger en föraning om, handla om mitt eget, inte fullt så underbara liv. Jag är nämligen en av alla de som bär på diagnosen depression. Valet av färger på sidan känns nu kanske lite väl förutsägbart, men det är en kliché jag kan leva med. Kanske att jag ger mig på att senare fixa designen på ett sätt som jag själv bättre trivs med, men ännu får den vara kvar som den är. "Innehåll framför yta" så låt oss hoppas på att innehållet väger upp. Titeln anspelar dock på flera delar hos mig själv och mitt sinne än den uppenbara. Visserligen finns dagar när världen helt tycks sakna färg och liv. Dagar då man vaknar upp bara för att vada sig trött i sönderkokt havregrynsgröt bara för att inte kunna sova när natten så äntligen kommer, men Akromatisk betyder så mycket mer för mig. Akromatisk står för min oförmåga att se färger i omgivningen, att inte upptäcka de punkter av ljus som faktiskt lyser in i livet även under de mörkaste av stunder. Akromatisk står även för den okänslighet jag ibland känner inför de olika färgerna. Även när jag ser dem, ser de nästan likadana ut. Men i gråskalan finns även något upplyftande för mig. Den står även för en tid i livet då jag var lycklig, när jag kände mig omtyckt och uppskattad. Kanske också den sista tiden i mitt liv, innan mörkret verkligen gjorde sitt intåg i mitt liv. Det var för 14 år sedan nu, och i min hand höll jag en gammal manuell kamera laddad med svart-vit kodak T-max 400 film. Men svart-vit är egentligen misnomer. Mer än bara de två tonerna ryms i ett negativ som istället samlade in alla nyanser hos motivet, från bländande vitt till det mörkaste svart. Tydliggjorde kontraster och tog bort färger som skar sig. Till den färdiga bilden kunde man sedan återfärga med sitt minne. Doften av framkallningsvätska i skenet av en röd lablampa känns avlägsen nu, men jag minns ännu spänningen av att se bilderna sakta framträda på tidigare helvita papper. Med dem kunde jag föreviga allt det vackra. Behålla det för alltid. Trodde jag.

Jag har haft ett par tunga år bakom mig och en del kvar att ännu ta mig igenom, men nu har jag äntligen börjat vandra mot en något ljusare tillvaro. Efter att länge tvekat sökte jag till slut hjälp för ett år sedan och nu under våren har det äntligen gett effekt. Det har funnits dagar som jag inte kan minnas att jag haft tidigare, dagar då jag kunnat andas. och någonstans mellan mina dåliga och bra dagar kommer jag skriva inlägg här.

Här tänker jag ge mina tankar utrymme.

Här får de springa fritt.

Det är de små sakerna som är jobbigast. Det är inte det att den idée jag hade inte fungerade, jag behöver bara gå runt det lilla bekymret. Det som är tungt att bära är hur nedslagen man bli av en till synes så obetydlig motgång. Kan inte jobba, så ritplattan åkte fram. Att den sedan inte heller fungerade spädde bara på det hela...

Nånting blev det i slutändan. Inte vad jag borde ägna mig åt, men att rita håller mig sysselsatt, och mörkret på en musarms avstånd....

Lite som jag misstänkt har jag nu kommit på bättre tankar angående val av språk. När jag nu ändå tänkt skriva anonymt så kanske det räcker som distansbricka, behovet att ytterligare fjärna mig genom ett obekvämt och krystat språk borde verkligen inte behövas. Men blognamnet får behålla sin anglosaxiska prägel.

Men ibland är det svårt att låta bli. Som nu. Ett inlägg med titeln Indifference ligger och gnager i mitt bakhuvud, men jag har ännu inte hittat någon bra översättning. Saken är den att just indifference fångar precis var jag står just nu, den svenska motsvarigheten, likgiltig, har inte riktigt samma mening. Likgiltig - Lika giltig två alternativ som är lika goda, lika giltiga, av lika värde? Nej, inte riktigt vad jag vill säga. Indifference talar om en avsaknad av skillnad, en avsaknad av kontrast, jämngrå, betydelselös...

För det är där jag står just nu, i ett ingenmansland där alla riktningar ser precis likadana ut. Vart jag går spelar nu inte längre någon roll. Att gå eller stanna kvar är ett val som bara gör skillnad i ett minimalt slitage av skosulorna. Ibland saknar jag den gradient jag en gång hade i livet som tvingade mig att välja; att sakta kämpa mig uppför backen, eller slappna av och bara falla. Samtidigt vet jag att när jag var där önskade jag inget hellre än att slippa motlutet, slippa de törnen som väntade mig vid bergets fot. Gräset känns alltid grönare när man försöker minnas det.

Nåväl, jag får låta orden komma till mig. En dag när jag hittat rätt titel skriver jag det tänkta inlägget.
Isotropi?
 

Words are the strangest of things.

While each of them cary a meaning few of them mean anything when they stand alone. And the message they convey as they huddle together to form sentances, is not restricted to a simple interpretation of the sequence of linguistic tokens. By small variation of the words, replacing some by seemingly identical synonyms, the undertone inprinted between the words can change. A formal language may turn the most loving of words into something only slightly more emotional than a VCR owners manual, while the smallest of punctuation differences can bring tears to ones eye.

So why have I opted to write in english instead of in my own mothers toungh? To be onest, I am not sure myself. Perhaps this foreign language help me distance myself from what I write, help me stand on the side and observe this I call life rather than write from within it? I often find myself expressing my thoughts from a third persons perpective. Analysing myself without emotional attachment. A forreign language helps my self-induced illusion of being someone else. And maybe, by occupying myself with german grammar rather than the emotions i try to express, I can get through it.

This is, however, only temporary. In frustration over my inability to find just the right english words to let you see what I whant you to see between words, i will probably switch  language.

Achromatic
From greek, litteraly "without color"

1. Describing an object with optical properties that do not depend on incident light color, eg achromatic colors ie the gray scale.
2. Unability to differentiate between light of different colors. For achromatic vision, see Achromatopsia.