achromatic

Den sida du ser framför dig började något in medias res. Plötsligt slängs du som läsare in mitt i något som kanske inte verkar så sammanhängande. Visserligen startade jag bloggen med en lika kortfattad som kryptisk förklaring av dess namn, men den lämnar mycket i övrigt att önska. Vem är Tigern bakom bloggen. Vad vill han skriva här? Och varför allt detta gråa?

Det är alltså jag som är tiger. En anonym persona i den elektroniska malströmmen av information vi aldrig bett om att få oss tillsänd. Jag har inga illusioner om vad detta kommer utvecklas till. Det finns nog ingen berömelse att hämta här, och defenetivt inga anonnsintäkter. Det enda jag hoppas att denna blog skall erbjuda är en liten nödventil, kanske inte att de minskar trycket i någon större utsträckning, men tillräckligt för att jag ska kunna hålla ihop en liten stund till. Jag skriver för mig, men du får läsa och delta. Exakt vilken form mina inlägg kommer ta får vi låta utkristallisera sig med tiden, men antagligen blir det en blandning av det som redan finns här, ibland längre, ibland kortare texter, utblandat foto eller illustrationer. Alla av min egen skapelse.

Det centrala temat kommer dock, som titeln ger en föraning om, handla om mitt eget, inte fullt så underbara liv. Jag är nämligen en av alla de som bär på diagnosen depression. Valet av färger på sidan känns nu kanske lite väl förutsägbart, men det är en kliché jag kan leva med. Kanske att jag ger mig på att senare fixa designen på ett sätt som jag själv bättre trivs med, men ännu får den vara kvar som den är. "Innehåll framför yta" så låt oss hoppas på att innehållet väger upp. Titeln anspelar dock på flera delar hos mig själv och mitt sinne än den uppenbara. Visserligen finns dagar när världen helt tycks sakna färg och liv. Dagar då man vaknar upp bara för att vada sig trött i sönderkokt havregrynsgröt bara för att inte kunna sova när natten så äntligen kommer, men Akromatisk betyder så mycket mer för mig. Akromatisk står för min oförmåga att se färger i omgivningen, att inte upptäcka de punkter av ljus som faktiskt lyser in i livet även under de mörkaste av stunder. Akromatisk står även för den okänslighet jag ibland känner inför de olika färgerna. Även när jag ser dem, ser de nästan likadana ut. Men i gråskalan finns även något upplyftande för mig. Den står även för en tid i livet då jag var lycklig, när jag kände mig omtyckt och uppskattad. Kanske också den sista tiden i mitt liv, innan mörkret verkligen gjorde sitt intåg i mitt liv. Det var för 14 år sedan nu, och i min hand höll jag en gammal manuell kamera laddad med svart-vit kodak T-max 400 film. Men svart-vit är egentligen misnomer. Mer än bara de två tonerna ryms i ett negativ som istället samlade in alla nyanser hos motivet, från bländande vitt till det mörkaste svart. Tydliggjorde kontraster och tog bort färger som skar sig. Till den färdiga bilden kunde man sedan återfärga med sitt minne. Doften av framkallningsvätska i skenet av en röd lablampa känns avlägsen nu, men jag minns ännu spänningen av att se bilderna sakta framträda på tidigare helvita papper. Med dem kunde jag föreviga allt det vackra. Behålla det för alltid. Trodde jag.

Jag har haft ett par tunga år bakom mig och en del kvar att ännu ta mig igenom, men nu har jag äntligen börjat vandra mot en något ljusare tillvaro. Efter att länge tvekat sökte jag till slut hjälp för ett år sedan och nu under våren har det äntligen gett effekt. Det har funnits dagar som jag inte kan minnas att jag haft tidigare, dagar då jag kunnat andas. och någonstans mellan mina dåliga och bra dagar kommer jag skriva inlägg här.

Här tänker jag ge mina tankar utrymme.

Här får de springa fritt.