indifference
Lite som jag misstänkt har jag nu kommit på bättre tankar angående val av språk. När jag nu ändå tänkt skriva anonymt så kanske det räcker som distansbricka, behovet att ytterligare fjärna mig genom ett obekvämt och krystat språk borde verkligen inte behövas. Men blognamnet får behålla sin anglosaxiska prägel.
Men ibland är det svårt att låta bli. Som nu. Ett inlägg med titeln Indifference ligger och gnager i mitt bakhuvud, men jag har ännu inte hittat någon bra översättning. Saken är den att just indifference fångar precis var jag står just nu, den svenska motsvarigheten, likgiltig, har inte riktigt samma mening. Likgiltig - Lika giltig två alternativ som är lika goda, lika giltiga, av lika värde? Nej, inte riktigt vad jag vill säga. Indifference talar om en avsaknad av skillnad, en avsaknad av kontrast, jämngrå, betydelselös...
För det är där jag står just nu, i ett ingenmansland där alla riktningar ser precis likadana ut. Vart jag går spelar nu inte längre någon roll. Att gå eller stanna kvar är ett val som bara gör skillnad i ett minimalt slitage av skosulorna. Ibland saknar jag den gradient jag en gång hade i livet som tvingade mig att välja; att sakta kämpa mig uppför backen, eller slappna av och bara falla. Samtidigt vet jag att när jag var där önskade jag inget hellre än att slippa motlutet, slippa de törnen som väntade mig vid bergets fot. Gräset känns alltid grönare när man försöker minnas det.
Nåväl, jag får låta orden komma till mig. En dag när jag hittat rätt titel skriver jag det tänkta inlägget.
Isotropi?
Men ibland är det svårt att låta bli. Som nu. Ett inlägg med titeln Indifference ligger och gnager i mitt bakhuvud, men jag har ännu inte hittat någon bra översättning. Saken är den att just indifference fångar precis var jag står just nu, den svenska motsvarigheten, likgiltig, har inte riktigt samma mening. Likgiltig - Lika giltig två alternativ som är lika goda, lika giltiga, av lika värde? Nej, inte riktigt vad jag vill säga. Indifference talar om en avsaknad av skillnad, en avsaknad av kontrast, jämngrå, betydelselös...
För det är där jag står just nu, i ett ingenmansland där alla riktningar ser precis likadana ut. Vart jag går spelar nu inte längre någon roll. Att gå eller stanna kvar är ett val som bara gör skillnad i ett minimalt slitage av skosulorna. Ibland saknar jag den gradient jag en gång hade i livet som tvingade mig att välja; att sakta kämpa mig uppför backen, eller slappna av och bara falla. Samtidigt vet jag att när jag var där önskade jag inget hellre än att slippa motlutet, slippa de törnen som väntade mig vid bergets fot. Gräset känns alltid grönare när man försöker minnas det.
Nåväl, jag får låta orden komma till mig. En dag när jag hittat rätt titel skriver jag det tänkta inlägget.
Isotropi?
Kommentarer
Trackback
