achromatic

Fel epostadress hade visst smugit sig in här. Jag vet inte vems den är, men inte min iaf.
Nu kan jag iaf låtsas att det är därför jag inte får massor av beundrarpost...

Egentiligen var achromatic tänkt att vara min llla hemlighet. En sida där jag kan tömma ut mina allra jobbigaste tankar utan rädsla för vad andra ska tycka. Således beslutade att inte låta någon jag känner få veta något om detta. Ibland får man bita sig i tungan för att inte försäga sig. Plötsligt sliter sig några ord om hur blogg.se fungerar, möjligheten att ändra i mallar. "Men hur vet du det? Har du en blogg där?" "-Nae... jag bara... ehum... en kompis som... eh...". Så byter man raskt ämne för att slippa avslöjas. Jag vill inte behöva ta andras känslor och oro i betraktelse när jag skriver här utan bara skriva för mig själv. Skulle någon sedan råka trilla förbi och läsa lite, kanske finna något av värde här så skulle väl det kunna vara något av en bonus. Det  var tanken i alla fall.

Men statistikdjävulen satte snabbt klorna i mig. Snabbt blev jag beroende av blogg.se:s besöksräknar funktion, och kort därpå lade jag in ytterligare en räknare som samlar ännu mera information. "Bara på skoj skull", försökte jag säga till mig själv. Men jag vill se besökarantalet öka. Jag vill att andra ska läsa och uppskatta det jag skriver. Jag vill få förstående kommentarer och länkar till mina ord och jag vill få min bekräftelse! Bekräftelse i form av ständigt stigande besökarsiffror. Och det blir det ju inte om man håller sig hemlig.

Så nu lurar jag mig själv att jag genom att avslöja min existens för några få, utvalda, som jag inte riskerar behöva förklara mig inför. Jag lurar mig själv att jag egentligen inte berättar för någon, så länge det inte är någon jag träffat. Och jag bedrar mig själv genom att uppmuntra mantrat att jag inte bryr mig om hur många som läser här, jag skriver ju bara för min egen skull, Right?

Men jag kanske bara ska skaka av mig mina motsägelsefulla känslor över mitt bloggande här, acceptera att jag har ett behov att synas, uppskattas bli klappad på huvudet och få höra hur duktig och bra jag är. Låta mig få fortsätta berätta om mitt bloggande för de utvalda, och samtidigt försöka sätta mitt eget värde på andra sätt än en web-räknare. Jag ska tillåta mig vara motsägelsefull, utan att känna skuld.


så säg hur duktig jag är. ge mig kakor och klapp på huvudet.
trots att jag försöker låtsas att jag inte bryr mig när bekräftelserna uteblir.

Det skulle ju bli en bra dag idag.
Jag skulle ju bli färdig med en modell till jobbet och ha diskussionsunderlag klart till på måndag.
Jag skulle ju äta glass och koppla av.
Jag skulle ju ta min nybesiktigade hoj ut och träffa vänner.
Jag skulle ju äta chips och läppja kall lättöl på verandan.
Jag skulle ju slippa ångesten och otillräcklighetskänslorna.

Och istället blev det såhär.

allt såg ju så ljust ut igår

Jag var på väg någonstans i mitt förra inlägg, men i slutet tappade jag visst tråden. Tappade framförallt orden och det jag ville att de skulle bära. Saknad var det. Saknad och längtan.

Som det förstås i mitt inlägg så är jag singel och har så varit under en tid, men det är inte det saknaden handlar om. Jag har inte det behovet jag ser hos andra, att alltid tillhöra något, att alltid vara två. Inte för att jag inte tycker om sällskap för det gör jag. Få saker går upp mot att hitta någon som man lika lätt kan tala med om ens allra djupaste hemligheter som de allra minsta av små saker. Och kanske till och med kunna dela tystnaden med. Men jag vet att jag kan leva utan det, hela mitt liv har jag stått på egna ben. 'Ensam är stark' har jag intalat mig, även om jag vetat att man vinner på att sänka guarden någon gång och låta någon annan se innanför den rustning jag bär. Det är starkt att våga vara svag. Och jag försöker nå dit.

En av mina vänner är inkapabel att vara singel. Jag har inte förstått hur det går till, men inte ens när han vid ett tillfälle bestämt sig för att "hitta sig själv" efter viss personlig turbulens klarade han av mer än två månader som singel innan han var två igen. Tidigare trodde jag att det bara var att han är såpass charmig som ledde till att töser slängde sig över honom, men jag har börjat sed det med nya ögon. Mer och mer har jag förstått att vi är väldigt olika varandra. Där han lätt får kontakt med nya människor och naturligt kan umgås med kvinnor är jag sluten och tyst. Stammande och livrädd att säga fel saker. Och där jag betraktar ensamheten som ett normaltillstånd, ibland avbruten av en stund sällskap, har han svårt att stå själv utan att vara definierad genom ett förhållande. Den insikten förvånar mig. Hur kan någon som har så lätt att hitta sällskap vara så rädd för att vara ensam?

Men ändå. Ibland kommer det över mig, saknaden. Ett tomt hål i bröstkorgen som behöver fyllas. Ibland är det bara stort som ett gruskorn, om än med vassa kanter, men andra gånger fyller tomheten mitt bröst. Pressar undan lungorna gör det svårt att andas. Den intensiva känslan av att någonting saknas.

Ibland inbillar jag mig att det är sällskap, bara jag haft någon här så skulle det varit bättre. En strykning över pannan, en tår som inte är min. Egentligen vet jag att det inte är så, det är inte hennes frånvaro som orsakar smärtan. Det är något jag tappat utan att jag märkte det. Något som var en del av mig.
Jag hoppas en dag kunna hitta det igen.
 En dag kanske jag är hel igen.

en dag

Under sommaren har en ny känsla sakta smugit sig på mig. I början en nästan omärkbar yrsel, ungefär som när man ställer sig upp för snabbt. Och det var som sådant jag tolkade det. Ett lite för lågt blodtryck orsakat av ändringar i min dagliga pillerrutin. Med tiden växte den till sig. jag kände mig dum och seg. Tankarna ville inte riktigt hänga ihop som de gjorde förr. Darrande händer och dimmiga ögon. Återigen sådant jag sett förut, men denna gång i form av blodsockerfall. Inget att bry sig om.

Och så en lördag för två veckor sedan fann jag mig i ett villaområde jag aldrig varit i förut.med kamera i handen. Stirrade på kameran och visste att något var fel. Stirrade på handen som höll i den och den var inte min. Kunde inte vara. inte heller armen, bröstkorg eller ben var mina, på något sätt tillhörde inte längre mig. Och jag var någon annan stans. genom en dröm gick jag och försökte övertyga mig om att det var på riktigt, att det inte kunde hända. Kämpade för att hålla mig kvar, kämpade mot tårar av skräck. Hade jag överdoserat något? hade något hänt mig? skulle jag ringa på närmaste dörr och be dem köra mig till akuten? Ingenting stämde längre och jag var inte där.

Några timmar senare hade det lugnat sig, men känslan av overklighet har aldrig riktigt försvunnit sedan dess. Jag går nu dagligen runt i något som käns som ett dåligt rus. Ibland är det bättre, ibland vågar jag knappt cykla. Men det värsta är nog att tankarna inte vill stanna kvar längre, att jag inte längre kan få ner dem i ord. Jag har tre-fyra små texter som bara väntar på att få bli skrivna och lästa, men innan jag hinner till datorn flyr orden och kvar blir bara ett ingenting.

Och där är jag nu. i kamp med orden. I kamp mot overkligheten.
Och i allt detta känner jag en sådan intensiv saknad.
om jag bara visste efter vad.

Ibland tror jag att det är en flickas andetag., armar runt min hals, ett hjärtslag bort från mig. någon som kan övertyga mig om att jag finns. på riktigt.


och nu tog sömnmedlet vid...

I maj ändrade vi lite i min medicinering. Ett piller till och det blir dubbelt så roligt, ja, dubbelt så roliga biverkningar iaf. Ska man sedan vara ärlig så har de inte blivit fler, bara annorlunda. Och totalt sett mår jag faktiskt bättre, men det var ju inte det jag skulle skriva om. Herr dysterkvist skulle ju få sitt....

Det första jag märkte av justeringen var att jag blev skvätträdd. Något så vansinnigt. Det handlar inte om att hoppa till på skräckfilmsens kommando, eller räddsla för folk på stan. Visserligen ser jag inte så mycket på just skräck, så det kan ju förklara den avsaknaden, men det jag sett har jag inte känt så annorlunda inför. Det är i stället de alldagliga sakerna som triggar alla mina flyktsystem. Telefonen är hemsk. Nu har jag vant mig lite, men i början hände det att min trådlösa mus önskat att den haft både bungy-snodd och säkerhetsbur. Samma sak är det med andra plötsliga ljud, som när en sugkoppsfästad korg i duschen rasar, eller dammsugarslangen slänger sig på klädkammargolvet. Nåja, det roar arbetskollegorna iaf.

Tyvärr känner jag även en del stresssymptom. Delvis har det en yttre orsak, jag har massor att göra den närmaste tiden. I slutet av oktober är det tänkt att jag ska ha två artiklar och en avhandling färdig. Jag har väl inte riktigt börjat ännu. Men det fins även något mer bakom det hela. En oidentifierad ångest som lägger sig som en 20-kilosvikt över bröstkorgen. Gör det svårt att andas. Påminnelser av magkattar, med sin intensiva smärta som börjar i hjärttrakten för att stråla upp och ut över underkäken. Och så muskelspänningarna. Spänningar som gör det uppenbart hur jag mår, om man bara vet var man ska leta. Pumpande händer, hårt sammanbitna käkar och en nacke där senor är spända som pianosträngar. Muskelspänning leder till huvudvärk,
huvudvärk leder till illamående,
illamående leder till inaktivitet,
inaktivitet leder till ytterligare ångest över att man inte har tid.att ligga still...

...Och ångest leder till den mörka sidan.



Men idag är det bättre. och jag ska vara på min vakt.
minsta muskelspel och det blir en stunds avslappning.
gäller bara att märka det i tid.