achromatic

Under sommaren har en ny känsla sakta smugit sig på mig. I början en nästan omärkbar yrsel, ungefär som när man ställer sig upp för snabbt. Och det var som sådant jag tolkade det. Ett lite för lågt blodtryck orsakat av ändringar i min dagliga pillerrutin. Med tiden växte den till sig. jag kände mig dum och seg. Tankarna ville inte riktigt hänga ihop som de gjorde förr. Darrande händer och dimmiga ögon. Återigen sådant jag sett förut, men denna gång i form av blodsockerfall. Inget att bry sig om.

Och så en lördag för två veckor sedan fann jag mig i ett villaområde jag aldrig varit i förut.med kamera i handen. Stirrade på kameran och visste att något var fel. Stirrade på handen som höll i den och den var inte min. Kunde inte vara. inte heller armen, bröstkorg eller ben var mina, på något sätt tillhörde inte längre mig. Och jag var någon annan stans. genom en dröm gick jag och försökte övertyga mig om att det var på riktigt, att det inte kunde hända. Kämpade för att hålla mig kvar, kämpade mot tårar av skräck. Hade jag överdoserat något? hade något hänt mig? skulle jag ringa på närmaste dörr och be dem köra mig till akuten? Ingenting stämde längre och jag var inte där.

Några timmar senare hade det lugnat sig, men känslan av overklighet har aldrig riktigt försvunnit sedan dess. Jag går nu dagligen runt i något som käns som ett dåligt rus. Ibland är det bättre, ibland vågar jag knappt cykla. Men det värsta är nog att tankarna inte vill stanna kvar längre, att jag inte längre kan få ner dem i ord. Jag har tre-fyra små texter som bara väntar på att få bli skrivna och lästa, men innan jag hinner till datorn flyr orden och kvar blir bara ett ingenting.

Och där är jag nu. i kamp med orden. I kamp mot overkligheten.
Och i allt detta känner jag en sådan intensiv saknad.
om jag bara visste efter vad.

Ibland tror jag att det är en flickas andetag., armar runt min hals, ett hjärtslag bort från mig. någon som kan övertyga mig om att jag finns. på riktigt.


och nu tog sömnmedlet vid...