saknad II
Jag var på väg någonstans i mitt förra inlägg, men i slutet tappade jag visst tråden. Tappade framförallt orden och det jag ville att de skulle bära. Saknad var det. Saknad och längtan.
Som det förstås i mitt inlägg så är jag singel och har så varit under en tid, men det är inte det saknaden handlar om. Jag har inte det behovet jag ser hos andra, att alltid tillhöra något, att alltid vara två. Inte för att jag inte tycker om sällskap för det gör jag. Få saker går upp mot att hitta någon som man lika lätt kan tala med om ens allra djupaste hemligheter som de allra minsta av små saker. Och kanske till och med kunna dela tystnaden med. Men jag vet att jag kan leva utan det, hela mitt liv har jag stått på egna ben. 'Ensam är stark' har jag intalat mig, även om jag vetat att man vinner på att sänka guarden någon gång och låta någon annan se innanför den rustning jag bär. Det är starkt att våga vara svag. Och jag försöker nå dit.
En av mina vänner är inkapabel att vara singel. Jag har inte förstått hur det går till, men inte ens när han vid ett tillfälle bestämt sig för att "hitta sig själv" efter viss personlig turbulens klarade han av mer än två månader som singel innan han var två igen. Tidigare trodde jag att det bara var att han är såpass charmig som ledde till att töser slängde sig över honom, men jag har börjat sed det med nya ögon. Mer och mer har jag förstått att vi är väldigt olika varandra. Där han lätt får kontakt med nya människor och naturligt kan umgås med kvinnor är jag sluten och tyst. Stammande och livrädd att säga fel saker. Och där jag betraktar ensamheten som ett normaltillstånd, ibland avbruten av en stund sällskap, har han svårt att stå själv utan att vara definierad genom ett förhållande. Den insikten förvånar mig. Hur kan någon som har så lätt att hitta sällskap vara så rädd för att vara ensam?
Men ändå. Ibland kommer det över mig, saknaden. Ett tomt hål i bröstkorgen som behöver fyllas. Ibland är det bara stort som ett gruskorn, om än med vassa kanter, men andra gånger fyller tomheten mitt bröst. Pressar undan lungorna gör det svårt att andas. Den intensiva känslan av att någonting saknas.
Ibland inbillar jag mig att det är sällskap, bara jag haft någon här så skulle det varit bättre. En strykning över pannan, en tår som inte är min. Egentligen vet jag att det inte är så, det är inte hennes frånvaro som orsakar smärtan. Det är något jag tappat utan att jag märkte det. Något som var en del av mig.
Jag hoppas en dag kunna hitta det igen.
En dag kanske jag är hel igen.
en dag
Som det förstås i mitt inlägg så är jag singel och har så varit under en tid, men det är inte det saknaden handlar om. Jag har inte det behovet jag ser hos andra, att alltid tillhöra något, att alltid vara två. Inte för att jag inte tycker om sällskap för det gör jag. Få saker går upp mot att hitta någon som man lika lätt kan tala med om ens allra djupaste hemligheter som de allra minsta av små saker. Och kanske till och med kunna dela tystnaden med. Men jag vet att jag kan leva utan det, hela mitt liv har jag stått på egna ben. 'Ensam är stark' har jag intalat mig, även om jag vetat att man vinner på att sänka guarden någon gång och låta någon annan se innanför den rustning jag bär. Det är starkt att våga vara svag. Och jag försöker nå dit.
En av mina vänner är inkapabel att vara singel. Jag har inte förstått hur det går till, men inte ens när han vid ett tillfälle bestämt sig för att "hitta sig själv" efter viss personlig turbulens klarade han av mer än två månader som singel innan han var två igen. Tidigare trodde jag att det bara var att han är såpass charmig som ledde till att töser slängde sig över honom, men jag har börjat sed det med nya ögon. Mer och mer har jag förstått att vi är väldigt olika varandra. Där han lätt får kontakt med nya människor och naturligt kan umgås med kvinnor är jag sluten och tyst. Stammande och livrädd att säga fel saker. Och där jag betraktar ensamheten som ett normaltillstånd, ibland avbruten av en stund sällskap, har han svårt att stå själv utan att vara definierad genom ett förhållande. Den insikten förvånar mig. Hur kan någon som har så lätt att hitta sällskap vara så rädd för att vara ensam?
Men ändå. Ibland kommer det över mig, saknaden. Ett tomt hål i bröstkorgen som behöver fyllas. Ibland är det bara stort som ett gruskorn, om än med vassa kanter, men andra gånger fyller tomheten mitt bröst. Pressar undan lungorna gör det svårt att andas. Den intensiva känslan av att någonting saknas.
Ibland inbillar jag mig att det är sällskap, bara jag haft någon här så skulle det varit bättre. En strykning över pannan, en tår som inte är min. Egentligen vet jag att det inte är så, det är inte hennes frånvaro som orsakar smärtan. Det är något jag tappat utan att jag märkte det. Något som var en del av mig.
Jag hoppas en dag kunna hitta det igen.
En dag kanske jag är hel igen.
en dag
Kommentarer
Trackback
