skvätträdd och stressad
I maj ändrade vi lite i min medicinering. Ett piller till och det blir dubbelt så roligt, ja, dubbelt så roliga biverkningar iaf. Ska man sedan vara ärlig så har de inte blivit fler, bara annorlunda. Och totalt sett mår jag faktiskt bättre, men det var ju inte det jag skulle skriva om. Herr dysterkvist skulle ju få sitt....
Det första jag märkte av justeringen var att jag blev skvätträdd. Något så vansinnigt. Det handlar inte om att hoppa till på skräckfilmsens kommando, eller räddsla för folk på stan. Visserligen ser jag inte så mycket på just skräck, så det kan ju förklara den avsaknaden, men det jag sett har jag inte känt så annorlunda inför. Det är i stället de alldagliga sakerna som triggar alla mina flyktsystem. Telefonen är hemsk. Nu har jag vant mig lite, men i början hände det att min trådlösa mus önskat att den haft både bungy-snodd och säkerhetsbur. Samma sak är det med andra plötsliga ljud, som när en sugkoppsfästad korg i duschen rasar, eller dammsugarslangen slänger sig på klädkammargolvet. Nåja, det roar arbetskollegorna iaf.
Tyvärr känner jag även en del stresssymptom. Delvis har det en yttre orsak, jag har massor att göra den närmaste tiden. I slutet av oktober är det tänkt att jag ska ha två artiklar och en avhandling färdig. Jag har väl inte riktigt börjat ännu. Men det fins även något mer bakom det hela. En oidentifierad ångest som lägger sig som en 20-kilosvikt över bröstkorgen. Gör det svårt att andas. Påminnelser av magkattar, med sin intensiva smärta som börjar i hjärttrakten för att stråla upp och ut över underkäken. Och så muskelspänningarna. Spänningar som gör det uppenbart hur jag mår, om man bara vet var man ska leta. Pumpande händer, hårt sammanbitna käkar och en nacke där senor är spända som pianosträngar. Muskelspänning leder till huvudvärk,
huvudvärk leder till illamående,
illamående leder till inaktivitet,
inaktivitet leder till ytterligare ångest över att man inte har tid.att ligga still...
...Och ångest leder till den mörka sidan.
Men idag är det bättre. och jag ska vara på min vakt.
minsta muskelspel och det blir en stunds avslappning.
gäller bara att märka det i tid.
Det första jag märkte av justeringen var att jag blev skvätträdd. Något så vansinnigt. Det handlar inte om att hoppa till på skräckfilmsens kommando, eller räddsla för folk på stan. Visserligen ser jag inte så mycket på just skräck, så det kan ju förklara den avsaknaden, men det jag sett har jag inte känt så annorlunda inför. Det är i stället de alldagliga sakerna som triggar alla mina flyktsystem. Telefonen är hemsk. Nu har jag vant mig lite, men i början hände det att min trådlösa mus önskat att den haft både bungy-snodd och säkerhetsbur. Samma sak är det med andra plötsliga ljud, som när en sugkoppsfästad korg i duschen rasar, eller dammsugarslangen slänger sig på klädkammargolvet. Nåja, det roar arbetskollegorna iaf.
Tyvärr känner jag även en del stresssymptom. Delvis har det en yttre orsak, jag har massor att göra den närmaste tiden. I slutet av oktober är det tänkt att jag ska ha två artiklar och en avhandling färdig. Jag har väl inte riktigt börjat ännu. Men det fins även något mer bakom det hela. En oidentifierad ångest som lägger sig som en 20-kilosvikt över bröstkorgen. Gör det svårt att andas. Påminnelser av magkattar, med sin intensiva smärta som börjar i hjärttrakten för att stråla upp och ut över underkäken. Och så muskelspänningarna. Spänningar som gör det uppenbart hur jag mår, om man bara vet var man ska leta. Pumpande händer, hårt sammanbitna käkar och en nacke där senor är spända som pianosträngar. Muskelspänning leder till huvudvärk,
huvudvärk leder till illamående,
illamående leder till inaktivitet,
inaktivitet leder till ytterligare ångest över att man inte har tid.att ligga still...
...Och ångest leder till den mörka sidan.
Men idag är det bättre. och jag ska vara på min vakt.
minsta muskelspel och det blir en stunds avslappning.
gäller bara att märka det i tid.
Kommentarer
Trackback
