skvätträdd och stressad
I maj ändrade vi lite i min medicinering. Ett piller till och det blir dubbelt så roligt, ja, dubbelt så roliga biverkningar iaf. Ska man sedan vara ärlig så har de inte blivit fler, bara annorlunda. Och totalt sett mår jag faktiskt bättre, men det var ju inte det jag skulle skriva om. Herr dysterkvist skulle ju få sitt....
Det första jag märkte av justeringen var att jag blev skvätträdd. Något så vansinnigt. Det handlar inte om att hoppa till på skräckfilmsens kommando, eller räddsla för folk på stan. Visserligen ser jag inte så mycket på just skräck, så det kan ju förklara den avsaknaden, men det jag sett har jag inte känt så annorlunda inför. Det är i stället de alldagliga sakerna som triggar alla mina flyktsystem. Telefonen är hemsk. Nu har jag vant mig lite, men i början hände det att min trådlösa mus önskat att den haft både bungy-snodd och säkerhetsbur. Samma sak är det med andra plötsliga ljud, som när en sugkoppsfästad korg i duschen rasar, eller dammsugarslangen slänger sig på klädkammargolvet. Nåja, det roar arbetskollegorna iaf.
Tyvärr känner jag även en del stresssymptom. Delvis har det en yttre orsak, jag har massor att göra den närmaste tiden. I slutet av oktober är det tänkt att jag ska ha två artiklar och en avhandling färdig. Jag har väl inte riktigt börjat ännu. Men det fins även något mer bakom det hela. En oidentifierad ångest som lägger sig som en 20-kilosvikt över bröstkorgen. Gör det svårt att andas. Påminnelser av magkattar, med sin intensiva smärta som börjar i hjärttrakten för att stråla upp och ut över underkäken. Och så muskelspänningarna. Spänningar som gör det uppenbart hur jag mår, om man bara vet var man ska leta. Pumpande händer, hårt sammanbitna käkar och en nacke där senor är spända som pianosträngar. Muskelspänning leder till huvudvärk,
huvudvärk leder till illamående,
illamående leder till inaktivitet,
inaktivitet leder till ytterligare ångest över att man inte har tid.att ligga still...
...Och ångest leder till den mörka sidan.
Men idag är det bättre. och jag ska vara på min vakt.
minsta muskelspel och det blir en stunds avslappning.
gäller bara att märka det i tid.
Det första jag märkte av justeringen var att jag blev skvätträdd. Något så vansinnigt. Det handlar inte om att hoppa till på skräckfilmsens kommando, eller räddsla för folk på stan. Visserligen ser jag inte så mycket på just skräck, så det kan ju förklara den avsaknaden, men det jag sett har jag inte känt så annorlunda inför. Det är i stället de alldagliga sakerna som triggar alla mina flyktsystem. Telefonen är hemsk. Nu har jag vant mig lite, men i början hände det att min trådlösa mus önskat att den haft både bungy-snodd och säkerhetsbur. Samma sak är det med andra plötsliga ljud, som när en sugkoppsfästad korg i duschen rasar, eller dammsugarslangen slänger sig på klädkammargolvet. Nåja, det roar arbetskollegorna iaf.
Tyvärr känner jag även en del stresssymptom. Delvis har det en yttre orsak, jag har massor att göra den närmaste tiden. I slutet av oktober är det tänkt att jag ska ha två artiklar och en avhandling färdig. Jag har väl inte riktigt börjat ännu. Men det fins även något mer bakom det hela. En oidentifierad ångest som lägger sig som en 20-kilosvikt över bröstkorgen. Gör det svårt att andas. Påminnelser av magkattar, med sin intensiva smärta som börjar i hjärttrakten för att stråla upp och ut över underkäken. Och så muskelspänningarna. Spänningar som gör det uppenbart hur jag mår, om man bara vet var man ska leta. Pumpande händer, hårt sammanbitna käkar och en nacke där senor är spända som pianosträngar. Muskelspänning leder till huvudvärk,
huvudvärk leder till illamående,
illamående leder till inaktivitet,
inaktivitet leder till ytterligare ångest över att man inte har tid.att ligga still...
...Och ångest leder till den mörka sidan.
Men idag är det bättre. och jag ska vara på min vakt.
minsta muskelspel och det blir en stunds avslappning.
gäller bara att märka det i tid.
indifference
Lite som jag misstänkt har jag nu kommit på bättre tankar angående val av språk. När jag nu ändå tänkt skriva anonymt så kanske det räcker som distansbricka, behovet att ytterligare fjärna mig genom ett obekvämt och krystat språk borde verkligen inte behövas. Men blognamnet får behålla sin anglosaxiska prägel.
Men ibland är det svårt att låta bli. Som nu. Ett inlägg med titeln Indifference ligger och gnager i mitt bakhuvud, men jag har ännu inte hittat någon bra översättning. Saken är den att just indifference fångar precis var jag står just nu, den svenska motsvarigheten, likgiltig, har inte riktigt samma mening. Likgiltig - Lika giltig två alternativ som är lika goda, lika giltiga, av lika värde? Nej, inte riktigt vad jag vill säga. Indifference talar om en avsaknad av skillnad, en avsaknad av kontrast, jämngrå, betydelselös...
För det är där jag står just nu, i ett ingenmansland där alla riktningar ser precis likadana ut. Vart jag går spelar nu inte längre någon roll. Att gå eller stanna kvar är ett val som bara gör skillnad i ett minimalt slitage av skosulorna. Ibland saknar jag den gradient jag en gång hade i livet som tvingade mig att välja; att sakta kämpa mig uppför backen, eller slappna av och bara falla. Samtidigt vet jag att när jag var där önskade jag inget hellre än att slippa motlutet, slippa de törnen som väntade mig vid bergets fot. Gräset känns alltid grönare när man försöker minnas det.
Nåväl, jag får låta orden komma till mig. En dag när jag hittat rätt titel skriver jag det tänkta inlägget.
Isotropi?
Men ibland är det svårt att låta bli. Som nu. Ett inlägg med titeln Indifference ligger och gnager i mitt bakhuvud, men jag har ännu inte hittat någon bra översättning. Saken är den att just indifference fångar precis var jag står just nu, den svenska motsvarigheten, likgiltig, har inte riktigt samma mening. Likgiltig - Lika giltig två alternativ som är lika goda, lika giltiga, av lika värde? Nej, inte riktigt vad jag vill säga. Indifference talar om en avsaknad av skillnad, en avsaknad av kontrast, jämngrå, betydelselös...
För det är där jag står just nu, i ett ingenmansland där alla riktningar ser precis likadana ut. Vart jag går spelar nu inte längre någon roll. Att gå eller stanna kvar är ett val som bara gör skillnad i ett minimalt slitage av skosulorna. Ibland saknar jag den gradient jag en gång hade i livet som tvingade mig att välja; att sakta kämpa mig uppför backen, eller slappna av och bara falla. Samtidigt vet jag att när jag var där önskade jag inget hellre än att slippa motlutet, slippa de törnen som väntade mig vid bergets fot. Gräset känns alltid grönare när man försöker minnas det.
Nåväl, jag får låta orden komma till mig. En dag när jag hittat rätt titel skriver jag det tänkta inlägget.
Isotropi?
