achromatic

I Hollywoodfilmerna är allt så lätt. Dom där om hur filmens hjälte inser vad som måste göras och vänder på sitt liv. Ögonblicket då de inser vad som är fel och vad som måste göras. Den lilla stund då de väljer att omdefiniera sitt eget väsen - att bryta med sitt drogberoende, Ställa sig upp mot orättvisor eller sträcka ut sin hand till en behövande. Och det som leder dem dit är den plötsliga insikten som kommer av att plötsligt se saker ur ett annat perspektiv, en sanning som plötsligt uppenbarar sig. Men finns dessa ögonlick i verkligheten? Kan en kort upplevelse verkligen förändra något? Länge trodde jag att det bara var ännu en av sagovärldens myter.

Med tiden har jag dock insett att så inte är fallet. Ögonblick och händelser som verkligen påverkar ens varande och förhållande inträffar faktiskt, men tyvvär leder de inte alltid till samma omedelbara leva lyckligare ever-after effekt som i filmens värld. Och i just min värld inte alltid till något bättre alls. Ett sådant ögonblick var när jag efter en vecka på sahlgrenska insåg att jag inte längre var odödlig. På sex korta dagar hade jag gått från vältränad kampsportare och MTB:are till någon som knappt kunde resa sig ur sängen och läkarens slutgilltiga dom bekräftade att jag stod ögonblick från min egen död. Ett annat var när jag tog avsked av mitt livs kärlek. Jag var tömd på allt och det enda som fanns kvar var ett brev fyllt med ord. Det och insikten att jag nu stod ensam. Även om dessa två händelser dramatiskt ändrade min uppfattning av världen fanns inget jag kunde göra, inga storföretag att bekämpa, ingen ny väg jag kunde staka för mitt liv, men det finns ett ögonblick, bara några få ord som i ett slag förändrade min egen självbild. Det var för ett och ett halvt år sedan.

Nästan av en slump hade jag träffat på en flicka som var i samma desperata behov av tröst och närhet och det stöd som åtminstone en fast punkt i en obegriplig värld kan ge. Vi delade en regnig, kall sommar och gav varandra värme för frusna själar, en gnutta ljus på över varandras framtid. Men allt stämde inte. Något var snett och i augusti var hon plötsligt upptagen med annat. Det var allt jag behövde för att veta att det var där den delen av mitt liv skulle sluta. Så vi träffades och pratade och hon visade för mig vem jag var.

De exakta orden minns jag inte längre, men väl vad de var menade att säga. Anledningen till att hon inte längre ville försöka var hur jag bemött henne. Nedlåtande, Arrogant, Förminskande och Tvivlande. Egenskaper som kanske är fördelaktiga i en tävlingsinriktad forskarvärld, men absolut inte i ett förhållande. Ett par sekunder frös jag till. Hur kunde hon se mig så? Jag som i henne såg en intelligent kvinna, kunnig i sådant jag inte kan och med beundrandsvärd energi och målmedvetenhet. Hur kunde hon tro att jag såg henne som den svagare och mindervärda? Jag stammade något förvånat till svar och hon berättade. Berättade om språkliga ticks och ovanor som jag själv inte visste om, mitt ifrågasättande som jag själv trodde var en diskussion men hon kände som påhopp och tvivel om hennes kunnskap. Mitt sätt att uttrycka mig, Den sarkasm jag ibland tar till och hur det missuppfattas.

Sedan minns jag inte riktigt. Jag tror jag försökte försvara mig en aning, att jag aldrig menat det hon uppfattat, att jag ville veta mera, att jag... Och så tog orden slut.

Det var då jag insåg hur världen ser ut ur ett annat perspektiv. Det är inte mina intentioner som räknas, utan mina handlingar. Inte mina känslor, utan vad jag visar. Jag är precis så arrogant som andra uppfattar mig. Precs så känslokall och oengagerad som jag känns vid beröring. Vad som pågår under ytan kan måhända förklara varför jag handlar som jag gör men det är ändå min yta, de ord jag uttalar och hur jag behandlar min omvärld som bestämmer VEM och VAD jag är. Resten är bara en svart låda som ingen kan veta något om. Hon hade rätt och inget försvar jag än kunnat mustra hade kunnat ändra på det. Och så gick hon.

Jag hade nått insikten, nått mitt defining moment där jag kunde välja min strid och göra något åt mina förkortakommanden. Bestämma mig för "aldrig mer" och genast bli en trevligare person att prata med. Tyvärr tar det tid att ändra på hårt inrotade vanor. Varje dag tänker jag på det, och varje dag mår jag dåligt över de övertramp jag nu är medveten om att jag gör. Jag försöker bli bättre, dämpa min sarkasm och försöka vara öppnare. Jag önskar så att jag varit en filmkaraktär istället, då hade man redan haft sin prinsessa och halva kungariket. Istället vet jag bara vad jag inte tycker om.


I väl över ett år har jag kämpat med mig själv.

Än är det enda som fungerar att helt sonika hålla tyst.

Om jag lägger mig nu är jag rädd att jag inte kommer vakna igen.
nånsin.

och det skulle vara en sån befrielse

slippa det jag måste vakna till.
det jag måste vakna som.