those defining moments
Med tiden har jag dock insett att så inte är fallet. Ögonblick och händelser som verkligen påverkar ens varande och förhållande inträffar faktiskt, men tyvvär leder de inte alltid till samma omedelbara leva lyckligare ever-after effekt som i filmens värld. Och i just min värld inte alltid till något bättre alls. Ett sådant ögonblick var när jag efter en vecka på sahlgrenska insåg att jag inte längre var odödlig. På sex korta dagar hade jag gått från vältränad kampsportare och MTB:are till någon som knappt kunde resa sig ur sängen och läkarens slutgilltiga dom bekräftade att jag stod ögonblick från min egen död. Ett annat var när jag tog avsked av mitt livs kärlek. Jag var tömd på allt och det enda som fanns kvar var ett brev fyllt med ord. Det och insikten att jag nu stod ensam. Även om dessa två händelser dramatiskt ändrade min uppfattning av världen fanns inget jag kunde göra, inga storföretag att bekämpa, ingen ny väg jag kunde staka för mitt liv, men det finns ett ögonblick, bara några få ord som i ett slag förändrade min egen självbild. Det var för ett och ett halvt år sedan.
Nästan av en slump hade jag träffat på en flicka som var i samma desperata behov av tröst och närhet och det stöd som åtminstone en fast punkt i en obegriplig värld kan ge. Vi delade en regnig, kall sommar och gav varandra värme för frusna själar, en gnutta ljus på över varandras framtid. Men allt stämde inte. Något var snett och i augusti var hon plötsligt upptagen med annat. Det var allt jag behövde för att veta att det var där den delen av mitt liv skulle sluta. Så vi träffades och pratade och hon visade för mig vem jag var.
De exakta orden minns jag inte längre, men väl vad de var menade att säga. Anledningen till att hon inte längre ville försöka var hur jag bemött henne. Nedlåtande, Arrogant, Förminskande och Tvivlande. Egenskaper som kanske är fördelaktiga i en tävlingsinriktad forskarvärld, men absolut inte i ett förhållande. Ett par sekunder frös jag till. Hur kunde hon se mig så? Jag som i henne såg en intelligent kvinna, kunnig i sådant jag inte kan och med beundrandsvärd energi och målmedvetenhet. Hur kunde hon tro att jag såg henne som den svagare och mindervärda? Jag stammade något förvånat till svar och hon berättade. Berättade om språkliga ticks och ovanor som jag själv inte visste om, mitt ifrågasättande som jag själv trodde var en diskussion men hon kände som påhopp och tvivel om hennes kunnskap. Mitt sätt att uttrycka mig, Den sarkasm jag ibland tar till och hur det missuppfattas.
Sedan minns jag inte riktigt. Jag tror jag försökte försvara mig en aning, att jag aldrig menat det hon uppfattat, att jag ville veta mera, att jag... Och så tog orden slut.
Det var då jag insåg hur världen ser ut ur ett annat perspektiv. Det är inte mina intentioner som räknas, utan mina handlingar. Inte mina känslor, utan vad jag visar. Jag är precis så arrogant som andra uppfattar mig. Precs så känslokall och oengagerad som jag känns vid beröring. Vad som pågår under ytan kan måhända förklara varför jag handlar som jag gör men det är ändå min yta, de ord jag uttalar och hur jag behandlar min omvärld som bestämmer VEM och VAD jag är. Resten är bara en svart låda som ingen kan veta något om. Hon hade rätt och inget försvar jag än kunnat mustra hade kunnat ändra på det. Och så gick hon.
Jag hade nått insikten, nått mitt defining moment där jag kunde välja min strid och göra något åt mina förkortakommanden. Bestämma mig för "aldrig mer" och genast bli en trevligare person att prata med. Tyvärr tar det tid att ändra på hårt inrotade vanor. Varje dag tänker jag på det, och varje dag mår jag dåligt över de övertramp jag nu är medveten om att jag gör. Jag försöker bli bättre, dämpa min sarkasm och försöka vara öppnare. Jag önskar så att jag varit en filmkaraktär istället, då hade man redan haft sin prinsessa och halva kungariket. Istället vet jag bara vad jag inte tycker om.
I väl över ett år har jag kämpat med mig själv.
Än är det enda som fungerar att helt sonika hålla tyst.
När två personer kommer varandra tillräckligt nära, kan man öppna och dela med sig av innehållet i den svarta lådan. Då lär man känna och förstå personen bakom, eller kanske snarare utanpå? Betyder personen tillräckligt för den andre, så ger man denne en chans tycker jag. Att ösa ur sig, och lägga skulden på den ene och sedan dra känns för mig ganska fegt. Hur ska ett förhållande kunna djupna och utvecklas om man inte kommunicerar? Ingen är perfekt! Och att hålla tyst för att sedan slänga det i ansiktet och dra? Vem av de parterna är det som kommer att ha svårt att finna någon att dela tillvaron med??
Sårbara personer tar gärna på sig skulden. Okej, jag vet egentligen ingenting efter bara ett inlägg, men detta kändes verkligen orättvist!
Kanske var jag otydlig, eller syftade fel, men inlägget handlar bara om mig. Ingen annan vill jag säga ett ont ord om.
Det fanns inget skuldbeläggande för ett år sedan och inget skuldbeläggande nu. Min dåvarande flickvän gjorde aldrig något för att såra mig utan öppnade bara mina ögon. Att min spegelbild sedan inte motsvarade mina förväntningar var ett slag som visserligen tog hårt, men det kan hon inte belastas för. Hon gjorde gav mig endast det jag vill ha i möten med andra; ett nytt perspektiv på det jag redan sett, ett annat sätt att tolka min omvärld.
Sanningen kan vara jobbig, men man kan inte bli bättre utan att känna sina brister. En dag hoppas jag kunna bättra mig själv och då har hon en del i äran.
Inget ont som inte har något gott med sig brukar man väl säga. Jag kan ändå tycka det kändes som den fega utvägen för henne. Hade ni kommit tillräckligt nära varandra hade hon visat vilja att följa dig framåt, att ni kunnat utvecklas tillsammans. Men det gjorde hon inte. Du fick inte ens en chans att försöka förklara varför du sade och gjorde som du nu gjort?
Bryr man sig mycket om en person, så vill man veta varför (eller är det bara jag?), och om möjligt hjälpa denne! Hade inte du det?
