en kärleksvisa
Jag köpte min kärlek för pengar,
för mig var ej annan att få,
sjung vackert, I skorrande strängar,
sjung vackert om kärlek ändå.
Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå.
för mig var ej annan att få,
sjung vackert, I skorrande strängar,
sjung vackert om kärlek ändå.
Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå.
Gustav Fröding, ur Gralstänk, 1898.
Ibland väcks slumrande minnen ur sin dvala av saker så små att man inte ens märker av dem. En snabbt förbikilande doft, ett ljud eller ett ord på ett papper. Utan att ens tänka på det har gamla associationsbanor vaknat till liv och plötsligt är allt så klart igen. Jag vet inte var den kom ifrån, men så fanns frasen "Den drömmen, som aldrig besannats" i mitt huvud. medan jag fortfarande trodde den var min egen hämtas alla ord som hör den till. Ord som skrevs för över hundra år sedan, väckta till liv och hämtade djupt från mitt minnes dammiga korridorer.
Medan dess namn inte ville ge sig till känna, visste jag säkert att det var ett av Frödings verk. Växer man upp ett stenkast från hans barndoms hem är det svårt att undvika lära sig åtminstone ett par av hans texter. Som återkommande tema i vår svenska och musikundervisning har hans ord präntáts in tillsammans med hans tämligen tragiska livsöde.
Som liten var det mestadels hans mer socialrealistiska texter vi fick läsa. Dikter som beskrev den verklighet han såg runt sig. Ibland med drag av komik, som i beskrivningen av Jan Ersa och Per Persas eviga grannträta, ibland det kärleksfulla sätt med vilket han återger förhållandet mellan drängen Jonte och märren Brunte, sakta på väg hemmåt med ännu ett lass hö. Där finns texter om ungdomen och kärlek som i Tre trallande jäntor och Det var dans bort i vägen, men även dikter med mörkare teman som dikten om den tokiga landsvägsmaja som dansande i sina nötta kjolar inbillar sig vagga ett barn i sina armar, eller Elin i Hagen som sviken och galen dränker sitt eget barn. Även om hans livshistora var känd för oss, såg vi den inte som små. Såväl hans far som mor insjuknade i psykiska åkommor under Gustafs tidiga år, något som lade ett tungt sorgeflor över det annars så ljusa hemmet. Efter att ha misslyckats med sina studier i Uppsala återvände han hem som 23:åring, alkoholiserad och medellös. Vid en ålder av trettio var det så även hans tur att drabbas av de nervösa åkommor som följde släkten, och de resterande 20 åren av sitt liv spenderade han delvis på diverse behandlingshem för sin sinnessjuka (möjligen schizofreni eller bipolaritet). I hans senare verk blir hans sjukdom allt mer påtaglig med kraftiga svängningar mellan ungdom och glädje och hans önskan att ensam få sörja sig själv i sin sjukbädd, men jag undrar om det inte märks redan i debutsamlingen, Gitarr och dragharmonika. En beskrivning av hans grannars vitt skilda lynnen, eller är det kanske sig själv han skiver om?
Två grannar jag har i min boning
- den ene är sentimental
- jag hör honom högt deklamera
om sorg och livets kval.
Ibland är han dyster och bitter
och melankoliskt bisarr,
ibland litet svärmiskt elegisk
och sjunger ibland till gitarr.
- den ene är sentimental
- jag hör honom högt deklamera
om sorg och livets kval.
Ibland är han dyster och bitter
och melankoliskt bisarr,
ibland litet svärmiskt elegisk
och sjunger ibland till gitarr.
- Den andre är munter och lustig
och bondsk och grovt burlesk
För honom är sorg och bekymmer
och bondsk och grovt burlesk
För honom är sorg och bekymmer
blott skrymt och skrock och fjäsk.
Han grubblar ej alls, han skrattar
åt livet helt sonika
och visslar och sjunger och spelar
på dragharmonika.
åt livet helt sonika
och visslar och sjunger och spelar
på dragharmonika.
de fyra första verserna av Gitarr och dragharmonika
ur Gitarr och dragharmonika, 1891.
ur Gitarr och dragharmonika, 1891.
Av hans verk finns några dikter som ligger mig lite närmare om hjärtat än övriga. Ännu har jag inte läst allt, grundskolans undervisning förhöll sig runt de mer beskrivande delarna av hans livsverk, men även där finns något att minnas. Den första är Äktenskapsfrågan, dör det unga förälskade paret Erk och Maja målar ut den framtid de skall bygga tillsammans. De drömmer om täppan de ska odla på, hästen som ska dra plogen åt dem och de mjuka duntäcken de ska sova under efter arbetsdagens slut. En dröm som spräcks med insikten att de inte har medel nog att uppfylla den. Det är inte så mycket dikten i sig jag minns, utan det framträdande jag som elvaåring gjorde av den. En duett där jag hade rollen som Erk och Maja spelades av en vacker och världsvan flicka i årskursen ovan mig. Jag minns att jag var panikslagen, nervös och samtidigt hoppfull, inte av framträdandet i sig (scener hade jag stått på tidigare) utan av min motspelerska och en önskan om att vi skulle mer än bara spela våra roller.
En kyss fick jag. En. Mer blev det aldrig.
Den andra som bitit sig fast är just En kärleksvisa. Jag vet inte varför, men uppenbarligen slog den an en klang redan då. Nu känner jag den än närmre. På ett annat sätt kan jag känna igen mig i Gustafs ständiga olycka bland kvinnor. Förundran över att den alltid tyck slinka undan och den uppgivenhet man känner av att se ett överflöd bland andra av det man själv är oförmögen att nå. Att inte tro för egen del man har så lätt att föreställa för alla andra. Idag kom den tillbaka. Varför vet jag inte, inte heller vilken associationskedja som förde den fram i ljuset, men här är den likväl. Och den känns. Måhända är det en tröst att veta att man inte är ensam i sin ensamhet.
Jag har hört Göken gala i dungen.
Jag har sett himlen liggande i samma gräs där Gustaf en gång låg.
Och Hundra år senare är hans ord fortfarande lika aktuella.
bilder från wikimedia commons.
Urval av Frödings texter på Svensk lyrik
Kommentarer
Trackback
