Silent all these years
men inte mycket blir skrivet.
Har några inlägg halvskrivna, ytterligare några i huvudet men inget är färdigställt. Någonstans på vägen förlorar jag intresset. Det som under dagar varit det enda som nött mitt sinne känns plötsligt inte längre aktuellt. Orden ser meningslösa ut och för varje ny bokstav som läggs till texten, förlorar den sakta sit värde.
Det känns som vore det år sedan jag skrev sist, eller om det var dagar? Tid spelar mig inte någon roll.
för min egen skull måste jag komma ur detta som jag hamnat i. Göra saker, slutföra saker. Skriva, arbeta, laga mat, städa...
För helt olikt kvicksand, måste jag kämpa för att bryta mig loss från den sirap jag ställt mig i.
Blir glad åt att "se" dig igen!
Kan du inte bara skriva och publicera det som det blir? Färdigt som ofärdigt? Måste det vara "färdigt"? Kan det inte vara en del i poängen, att bara skriva och inte tänka så mycket? (Som jag!) :o)
Jag känner igen. Många tankar och skriftord kan dansa runt i huvudet länge, länge. Men när man väl orkar skriva så känns det inte längre aktuellt. Det känns inte längre över huvud taget. Och orden blir plötsligt meningslösa. Trots att någon annan kanske hade behövt dom där orden så blir dom meningslösa inför mig själv och det finns inte längre någon poäng att skriva det. Det är dumt. Jag har skrivit min bok flera gånger om i mitt huvud, men jag inte förmå mig att få ner något bara för att. Det måste komma till mig.
Hur som helst så hoppas jag att du tar dig ur sirapen. Och även om dina ord och tankar ter sig meningslösa inför dig själv så är dom inte det för andra. Dom har betydelse för mig.
Jag gillar sirap, gott i brödbaket.
