achromatic

Jag vet inte vad det är med mig idag. känner mig dum, nästan förvirrad. Någonting är annorlunda men jag vet inte va och jag saknar så, men vet inte vem. ingenting fungerar just nu.

Försökte jobba under dagen, skriva ihop det sista på en rapport så jag äntligen blir klar. Jag vill göra det klart, men det vill sig bara inte. kan inte förmå mig till något och fastnar vid nätet, denna drog som i likhet med alla andra lovar dig allt, men tar bara av dig. Stjäl den värdefulla tid som kunnat ägnas åt något konstruktivt, lurar en att tro att något finns där ute. Att lyckan göms bakom söta igelkottar på youtube, men där finns ingenting av egentligt värda.

Men ändå sitter jag där.går fram ochh tilbaka mellan olika sidor, olika comunities i en falsk förhoppning att kanske någon ska finnas där. En ack så kort kontakt med en annan människa som kanske kan bekräfta att jag kanske betyder något. men där är det sista stället att leta. Ingenstans kan ens själförtroende förstöras så snabbt som på nätet där tusen efter tusen människor finns och nya kontakte vore så lätt att skaffa. Istället visar det sig bara var en plats däe man snabbt kan ignoreras av så många fler än i verkligheten..så många fler som är ointresserade. hur mycket jag än vill därifrån, finns så få alternativ.

Gamla vänner har flyttat, håller parmiddagar i sina villor, föder barn och går på danskurser. En enkel videokväll har förvandlats till en organisatorisk mardröm med fasta scheman som måste ändras i. Gamla flickvänner gör samma sak, har relationer och är lyckliga. tänker på en framtid jag inte längre har en plats i och hur mycket man än skulle skulle fortsätta vara vänner, orkar jag inte vara den enda som försöker. Orkar inte påminnas om att de jag förlorat inte längre ägnar mig några tankar. Så jag sitter kvar vid datorn i hopp om att det där lilla meddelandet, som inte kommer, ändå ska dyka upp. Från någon som kan tänka sig dela ett par ord.

Ger upp och gräver fram ett gammalt spel. drar igång det och hoppar in, för att inse att jag inte riktigt hänger med. Även om jag vet vad som händer, så kan jag inte förstå det fullt ut. Alla regler verkar anorlunda mot vad de en gång var, kontrollerna bakofram. Jag inser att jag inte reagerar på det jag borde och en välbekant känsla smyger över mig. Samma som i somras. Känslan av att bara titta på utan att delta. Känslan av att inte längre kunna kontrollera vad som sker, att det jag ser inte gått genom mina ögon och att det jag gör inte riktigt är gjort av mig. Att det inte riktigt är verkligt, inte det i spelet, men inte heller jag. Jag stänger av datorn och blundar hårt. händerna kommer tillbaka och är åter mina, men kvar ligger en misstro ett litet korn av tvekan om att jag verkligen är vaken. Att detta är verkligheten. och jag önskar att någon kunde hålla i mig, ett hårt grepp, och försäkra mig om att jag verkligen är här.övertyga mig. se mig.

så jag söker på nätet efter ingenting. och skriver osammanhängande texter om än mindre. ritar cirklar på papper för att pennan inte vill annat och hoppas att morgondagen är bättre.