achromatic

Trent Reznor, som med NIN skapat stora delar av mitt livs ljudspår är tillbaka i ett nytt projekt. Och som tidigare släpper han musiken gratis.

- "Så, hur ser du på din framtida karriär, var befinner du dig om fem år?"

 

Hur svarar man på en sådan fråga? Alla råd som ges handlar om att man ska hålla sig ärlig, men optimistisk, framhäva sina starka sidor och presentera eventuella svagheter som väl konbtrollerade och obetydliga. Men vad gör man när man redan gett upp? Hur får man en positiv vinkel, när den enda framtidsplanen man har kvar är att få dö någorlunda snart, någorlunda smärtfritt?

 

Än så länge ljuger jag dem rakt i ansiktet.

Det är lättast så, för oss alla.

Är jag vaken önskar jag bara dagens slut och att få domna undan det meningslösa.
Ligger jag till sängs vägrar sömnen infinna sig, bortskrämd av stressen över ännu en dag utan mål.


och skulle jag slumra en stund, sliter mardömmarna mig i bitar.

Det kan vända så snabbt.

Kom hem, diskade upp en aning och fixade lite mat. Mkaroner, korv och en ostsås. Fantastic 4 på tv, så talrkien ställdes framför den. Bara ketchupen som saknades, hämtade den ur kylen och kom halvägs till maten när energin plötsligt försvann.

Sittande på skrivbordsstolen, kramandes ketchupflaskan åsåg jag maten kallna.
energilös, ointresserad, tom.



Men det är väl vad som följer på ett par bra dagar i rad.

att det ska vara så jävla svårt att komma ihåg vad jag svalde för 30 sekunder sedan? I synnerhet när det gäller sånt man verkligen borde hålla koll på? typ stora blågröna piller?

ingen på morgonen -> svårt att uppskatta verkligheten.
två på morgonen -> svårt att hålla sig kvar i verkligheten.

idag har jag hållit hårt i pennan.

Det var länge sedan jag hade så kul med en penna i hand, och ännu har jag inte ens skrapat på ytan. Har spenderat helgen åt att leka med färger och penslar av alla de sorter, men vet fortfarande inte vad jag pysslar med egentligen. För ett ögonblick trodde jag mig ha lite koll på oljefärgerna, men mitt projekt som skulle blivit klart igår, och skulle sett helt annorlunda ut blev inte ens påbörjat förän nu. En stund senare inser jag nu att jag ännu inget begripit (även om några poletter dumpit ner), men det gör inget. Det är ändå resan som är målet. En dag ska jag behärska den.

Så, med en lite sen förhoppning att helgens bevarelse firats mer i linje med dess intenioner hos er än den gjorts hos mig, lämnar jag er med mitt första misslyckade alster av många, som sagt var, lite för sent och lite för fel, men i alla fall...



Tillägg:
Min lappis har tydligen inte så bra färgåtergivning inser jag nu, så bilden gör sig nog bäst in en lika billig som trött tft-skärm med mättnad av tråkigaste sort.

Ach!  wie ein Dumkopf kann Ich bin !
Klart att knäppisar som jag måste PIMPA upp dosetten.

Typ: såhär!

Nu är bara frågan; Hur tusan får man fast ett par spinners? Och VAD är det bästa UV-ljuset att ha undertill?
Jaja, jag har en Dremel, nu behövs bara inspirationen!

Jag vet inte vad det är med mig idag. känner mig dum, nästan förvirrad. Någonting är annorlunda men jag vet inte va och jag saknar så, men vet inte vem. ingenting fungerar just nu.

Försökte jobba under dagen, skriva ihop det sista på en rapport så jag äntligen blir klar. Jag vill göra det klart, men det vill sig bara inte. kan inte förmå mig till något och fastnar vid nätet, denna drog som i likhet med alla andra lovar dig allt, men tar bara av dig. Stjäl den värdefulla tid som kunnat ägnas åt något konstruktivt, lurar en att tro att något finns där ute. Att lyckan göms bakom söta igelkottar på youtube, men där finns ingenting av egentligt värda.

Men ändå sitter jag där.går fram ochh tilbaka mellan olika sidor, olika comunities i en falsk förhoppning att kanske någon ska finnas där. En ack så kort kontakt med en annan människa som kanske kan bekräfta att jag kanske betyder något. men där är det sista stället att leta. Ingenstans kan ens själförtroende förstöras så snabbt som på nätet där tusen efter tusen människor finns och nya kontakte vore så lätt att skaffa. Istället visar det sig bara var en plats däe man snabbt kan ignoreras av så många fler än i verkligheten..så många fler som är ointresserade. hur mycket jag än vill därifrån, finns så få alternativ.

Gamla vänner har flyttat, håller parmiddagar i sina villor, föder barn och går på danskurser. En enkel videokväll har förvandlats till en organisatorisk mardröm med fasta scheman som måste ändras i. Gamla flickvänner gör samma sak, har relationer och är lyckliga. tänker på en framtid jag inte längre har en plats i och hur mycket man än skulle skulle fortsätta vara vänner, orkar jag inte vara den enda som försöker. Orkar inte påminnas om att de jag förlorat inte längre ägnar mig några tankar. Så jag sitter kvar vid datorn i hopp om att det där lilla meddelandet, som inte kommer, ändå ska dyka upp. Från någon som kan tänka sig dela ett par ord.

Ger upp och gräver fram ett gammalt spel. drar igång det och hoppar in, för att inse att jag inte riktigt hänger med. Även om jag vet vad som händer, så kan jag inte förstå det fullt ut. Alla regler verkar anorlunda mot vad de en gång var, kontrollerna bakofram. Jag inser att jag inte reagerar på det jag borde och en välbekant känsla smyger över mig. Samma som i somras. Känslan av att bara titta på utan att delta. Känslan av att inte längre kunna kontrollera vad som sker, att det jag ser inte gått genom mina ögon och att det jag gör inte riktigt är gjort av mig. Att det inte riktigt är verkligt, inte det i spelet, men inte heller jag. Jag stänger av datorn och blundar hårt. händerna kommer tillbaka och är åter mina, men kvar ligger en misstro ett litet korn av tvekan om att jag verkligen är vaken. Att detta är verkligheten. och jag önskar att någon kunde hålla i mig, ett hårt grepp, och försäkra mig om att jag verkligen är här.övertyga mig. se mig.

så jag söker på nätet efter ingenting. och skriver osammanhängande texter om än mindre. ritar cirklar på papper för att pennan inte vill annat och hoppas att morgondagen är bättre.

Jag lever. Fortfarande.

men inte mycket blir skrivet.
Har några inlägg halvskrivna, ytterligare några i huvudet men inget är färdigställt. Någonstans på vägen förlorar jag intresset. Det som under dagar varit det enda som nött mitt sinne känns plötsligt inte längre aktuellt. Orden ser meningslösa ut och för varje ny bokstav som läggs till texten, förlorar den sakta sit värde.

Det känns som vore det år sedan jag skrev sist, eller om det var dagar? Tid spelar mig inte någon roll.


för min egen skull måste jag komma ur detta som jag hamnat i. Göra saker, slutföra saker. Skriva, arbeta, laga mat, städa...
För helt olikt kvicksand, måste jag kämpa för att bryta mig loss från den sirap jag ställt mig i.

Tashmira säger snälla saker om vad jag skriver.
Som svar på en kedjebrevsutmärkelse nämde hon några av de bloggar hon själv läser, och skrev:

"Achromatic - Naken, utlämnande och så välskriven. Uppdateras inte så ofta, men biter sig fast. "

Fina ord som värmer lite en kall decembernatt som denna, även om jag ler lite snett över ordet 'välskriven'. Medan jag älskar språkets oändliga variation och faschineras över hur en ack så liten ändring kan ge orden en ny mening, har jag aldrig riktigt fått det att gå min väg. Det känns ständigt som om något saknas, något utöver stavningskontroll och en vanlig hederlig genomläsning alltså. Men det hör till min natur att aldrig vara nöjd med vad jag presterar.

Men ändå, trots att jag påbörjade detta mest för min egen skull så finner jag en viss tröst i att veta att någon uppskattar det jag gör, ett sällskap som tar sig tid att lyssna och delta i en liten del av mitt liv. Tashmira själv har en helt annan karaktär på sin blog. Med uppdateringar ibland flera gånger samma dag, till stor del om vad som händer i stunden, brukar innehållet tunnas ut för de flesta, men Tash håller mig ändå kvar. Enstaka inlägg handlar om vardagens triviala saker som att hinna med träningen, bilebekymmer, katter och jordgubbsmössor, men  mellan inläggen står att läsa historien om två människor som, inte helt självklart, tagit stegen först mot samboende och nu kanske ett giftemål. Där finns snedsteg, oro och impulsköp av leksaker, liksom lyckan över utprovande av bröllopskläder. Och framförallt de självinsikter som allt detta ger.

En annan vars liv jag noga följer är Galatheas. En av de vackraste människor jag träffat, från hjärtat och ut. Hennes tankar, oro, rädsla och omtänksamhet ryms alla på hennes sida, och jag väntar på varje ny uppdatering även om många gör ont att läsa. Orden dansar ljudlöst och vasst, likt knivar i mörkret, för att stundtals tända till och lysa med bländande sken. En melankolisk poesi om en själs jakt efter styrkan att kasta oket från sina axlar. utelämnande och ärligt.

Det finns även andra jag läser ibland som Soraya som imponerar med sitt engagemang, sin kunskap och sitt varma skratt, eller den serietecknande Malins liv för hennes kontrasterande livssyn, men de är mer av tidsfördriv.
 De är inte viktiga för mig som Gallis eller Tash.

Medan jag inte varit så intresserad av bloggar tidigare, finns nu två som jag följer. Kanske finns plats för någon mer senare, men det får framtiden utvisa. Kvantiteten är inte lika viktig som kvaliteten.

I Hollywoodfilmerna är allt så lätt. Dom där om hur filmens hjälte inser vad som måste göras och vänder på sitt liv. Ögonblicket då de inser vad som är fel och vad som måste göras. Den lilla stund då de väljer att omdefiniera sitt eget väsen - att bryta med sitt drogberoende, Ställa sig upp mot orättvisor eller sträcka ut sin hand till en behövande. Och det som leder dem dit är den plötsliga insikten som kommer av att plötsligt se saker ur ett annat perspektiv, en sanning som plötsligt uppenbarar sig. Men finns dessa ögonlick i verkligheten? Kan en kort upplevelse verkligen förändra något? Länge trodde jag att det bara var ännu en av sagovärldens myter.

Med tiden har jag dock insett att så inte är fallet. Ögonblick och händelser som verkligen påverkar ens varande och förhållande inträffar faktiskt, men tyvvär leder de inte alltid till samma omedelbara leva lyckligare ever-after effekt som i filmens värld. Och i just min värld inte alltid till något bättre alls. Ett sådant ögonblick var när jag efter en vecka på sahlgrenska insåg att jag inte längre var odödlig. På sex korta dagar hade jag gått från vältränad kampsportare och MTB:are till någon som knappt kunde resa sig ur sängen och läkarens slutgilltiga dom bekräftade att jag stod ögonblick från min egen död. Ett annat var när jag tog avsked av mitt livs kärlek. Jag var tömd på allt och det enda som fanns kvar var ett brev fyllt med ord. Det och insikten att jag nu stod ensam. Även om dessa två händelser dramatiskt ändrade min uppfattning av världen fanns inget jag kunde göra, inga storföretag att bekämpa, ingen ny väg jag kunde staka för mitt liv, men det finns ett ögonblick, bara några få ord som i ett slag förändrade min egen självbild. Det var för ett och ett halvt år sedan.

Nästan av en slump hade jag träffat på en flicka som var i samma desperata behov av tröst och närhet och det stöd som åtminstone en fast punkt i en obegriplig värld kan ge. Vi delade en regnig, kall sommar och gav varandra värme för frusna själar, en gnutta ljus på över varandras framtid. Men allt stämde inte. Något var snett och i augusti var hon plötsligt upptagen med annat. Det var allt jag behövde för att veta att det var där den delen av mitt liv skulle sluta. Så vi träffades och pratade och hon visade för mig vem jag var.

De exakta orden minns jag inte längre, men väl vad de var menade att säga. Anledningen till att hon inte längre ville försöka var hur jag bemött henne. Nedlåtande, Arrogant, Förminskande och Tvivlande. Egenskaper som kanske är fördelaktiga i en tävlingsinriktad forskarvärld, men absolut inte i ett förhållande. Ett par sekunder frös jag till. Hur kunde hon se mig så? Jag som i henne såg en intelligent kvinna, kunnig i sådant jag inte kan och med beundrandsvärd energi och målmedvetenhet. Hur kunde hon tro att jag såg henne som den svagare och mindervärda? Jag stammade något förvånat till svar och hon berättade. Berättade om språkliga ticks och ovanor som jag själv inte visste om, mitt ifrågasättande som jag själv trodde var en diskussion men hon kände som påhopp och tvivel om hennes kunnskap. Mitt sätt att uttrycka mig, Den sarkasm jag ibland tar till och hur det missuppfattas.

Sedan minns jag inte riktigt. Jag tror jag försökte försvara mig en aning, att jag aldrig menat det hon uppfattat, att jag ville veta mera, att jag... Och så tog orden slut.

Det var då jag insåg hur världen ser ut ur ett annat perspektiv. Det är inte mina intentioner som räknas, utan mina handlingar. Inte mina känslor, utan vad jag visar. Jag är precis så arrogant som andra uppfattar mig. Precs så känslokall och oengagerad som jag känns vid beröring. Vad som pågår under ytan kan måhända förklara varför jag handlar som jag gör men det är ändå min yta, de ord jag uttalar och hur jag behandlar min omvärld som bestämmer VEM och VAD jag är. Resten är bara en svart låda som ingen kan veta något om. Hon hade rätt och inget försvar jag än kunnat mustra hade kunnat ändra på det. Och så gick hon.

Jag hade nått insikten, nått mitt defining moment där jag kunde välja min strid och göra något åt mina förkortakommanden. Bestämma mig för "aldrig mer" och genast bli en trevligare person att prata med. Tyvärr tar det tid att ändra på hårt inrotade vanor. Varje dag tänker jag på det, och varje dag mår jag dåligt över de övertramp jag nu är medveten om att jag gör. Jag försöker bli bättre, dämpa min sarkasm och försöka vara öppnare. Jag önskar så att jag varit en filmkaraktär istället, då hade man redan haft sin prinsessa och halva kungariket. Istället vet jag bara vad jag inte tycker om.


I väl över ett år har jag kämpat med mig själv.

Än är det enda som fungerar att helt sonika hålla tyst.

Om jag lägger mig nu är jag rädd att jag inte kommer vakna igen.
nånsin.

och det skulle vara en sån befrielse

slippa det jag måste vakna till.
det jag måste vakna som.