hart:less
I en hjärtlös värld strålar även
ett brustet hjärta varmt
och läker givet tillräcklig tid
om än ack så långsamt
ack så smärtsamt
ett brustet hjärta varmt
och läker givet tillräcklig tid
om än ack så långsamt
ack så smärtsamt
för mycket att skriva för att hinna med alla ord
Stress. Massor att göra på jobbet, massor att skriva på jobbet och min deadline kommer allt närmare. Samtidigt finns det tankar jag vill sätta i ord. Mina egna tankar om livet och det jag ser runt om kring. Titlarna är redan klara innehållet likaså, men jag har inte tid att låta fingrarna ge dem uttryck.
Bara titlarna hinner jag med idag. Som en påminnelse till mig själv att en dag skriva dem.
Natttåg till Norrland
Stugan vid skogsbrynet
Insikt (som utlovades i förra inlägget)
Vardagshjältar del I och II
Flickan med blå toffs
Tiger och Kråka
Generation ipod
Men till jul är jag antingen uppgiven och arbetslös eller utmattad och arbetslös. Då kanske orden orkar.
Bara titlarna hinner jag med idag. Som en påminnelse till mig själv att en dag skriva dem.
Natttåg till Norrland
Stugan vid skogsbrynet
Insikt (som utlovades i förra inlägget)
Vardagshjältar del I och II
Flickan med blå toffs
Tiger och Kråka
Generation ipod
Men till jul är jag antingen uppgiven och arbetslös eller utmattad och arbetslös. Då kanske orden orkar.
Keine Lust
Ich hab' keine Lust etwas zu kauen Denn
ich hab' keine Lust es zu verdauen
Rammstein - Keine Lust
Igår mådde jag bra. Jag brukar göra det när jag säger emot min handledare. När jag får nöjet att påpekat att den väg han trott på verkligen inte leder någonstans. För ett år sedan hade han nog inte brytt sig så mycket, utan låtit sin tävlingsinstinkt ta över för att sätta mig på plats, men på senare tid har han fått backa mer och mer. Det är nästan så att jag tror att det krävdes att PRL accepterade mitt arbete för att han skulle kunna se mig med någon form av respekt. Kanske inte som jämnlike, men som någon vars ord är värda att ta i beaktande. Och igår fick jag återigen påpeka, med ytterligare siffror i ryggen påpeka det jag sagt så länge, att det 500.000kr experimentet (och månader av hårt arbete) han beslutade att vi skulle göra inte skulle leda till något annat än att bekräfta vad jag redan visste.
En liten stund får jag känna mig värd något. Att jag på något sätt påverkar. Att jag betyder något.
Men allt bygger på harmoni. En förskjutning av jämnvikten innebär att det bara är en tidsfråga innan pendeln slår tillbaka. Och den kom idag. Orken att göra något tog helt slut. Alla mina planer för dagen försvann som salt i kokande vatten och med detta försvann även den lilla matlust jag haft. Jag har inte var hungrig på veckor. Hur länge sedan det jag senast njöt av man kan jag inte minnas. Numera blir jag bara illamående och får ont i magen när jag borde ha ätit. Idag hade jag inte ens ork att äta även när jag visste att jag borde. Kokt potatis och sill finns i kylen, men inte ens det var enkelt nog. Så det var ett par frukostmackor vid tiotiden, och nu tvingade jag i mig ett par till. Inte för att jag ville, bara för att jag vet att jag borde.
Så trött. Så less.
Men pendeln slog inte bara för att den skulle. Den fick en duktig putt igår kväll efter att jag för en gång skull orkat ta mig iväg på besök hos några vänner. Men det orkar jag inte skriva om nu. Inte formulera orden, även om texten redan är klar i mitt huvud. Kanske sen. Kanske samtidigt som jag ritar den där illustrationen jag tänkt på.
Den som lever får se.
